Franco Nero spelar Amerigo Vessepi och har ett kort meningsutbyte med Jamie Foxx om namnet Django. Blinkningen förenar två filmhistorier utan att slå samman dem till en och samma biografi.
Amerigo Vessepi i Tarantinos film
Franco Nero spelar Amerigo Vessepi i Django Unchained. Hans karaktär dyker upp i kretsarna kring de slagsmål mellan förslavade män som Calvin Candie brukar besöka. I den här fiktionen är han inte hjälten från Sergio Corbuccis westernfilm som återvänder för att hjälpa Django. Han är en deltagare i den värld som Schultz och hans följeslagare försöker ta sig in i med hjälp av falska identiteter.
Det valet skapar en distans mellan skådespelarens status och karaktärens moraliska position. Publiken kan känna igen en viktig gestalt inom den italienska westernfilmen och samtidigt se honom bland dem som gör andras lidande till underhållning. En filmisk hyllning kräver inte att den hyllade rollen är godhjärtad i den nya berättelsen.
Vessepi hör hemma i kretsen kring en tävling som Candie behandlar som både affärsverksamhet och underhållning. Hans närvaro bidrar till att visa att ägaren av Candyland inte agerar helt på egen hand. Det finns andra män som gärna delar hans kod kring vadslagning, prestige och dominans. Klubben erbjuder ett socialt nätverk där Schultz intresse kan framstå som trovärdigt.
En historisk analys av de så kallade mandingostriderna kräver andra källor och ett annat omfång. I den här cameon är platsens funktion som mötespunkt för huvudpersonerna och Candie det viktiga. Scenen låter Nero ta plats i berättelsen innan man tolkar hans utbyte med Foxx som en hänvisning till en annan film.
Det stumma D:et och mötet mellan två Django
Det mest minnesvärda ögonblicket kommer när Vessepi frågar vad Django heter. Huvudpersonen bokstaverar namnet och förklarar att D:et är stumt. Nero svarar att han redan vet det. I samtalet kan det verka vara en kort kommentar, men för den som känner till hans karriär rymmer repliken ett andra svar, riktat till publiken.
Nero spelade huvudrollen i Django, Sergio Corbuccis film från 1966. Därför behöver han ingen förklaring om ett namn som förknippats med hans person i årtionden. Mötet ställer skådespelaren från den tidigare filmen mot skådespelaren från den nya, trots att deras roller i fiktionen skiljer sig åt.
Humorn bygger på att publiken ser flera lager samtidigt. Django, spelad av Jamie Foxx, vet inte att han talar med en stjärna från en westernfilm inspelad på 1900-talet. Vessepi påstår inte heller att han har varit med om Corbuccis äventyr. Det är publiken som för samman de här två lagren och känner igen skådespelaren bakom karaktären, utan att scenen behöver lämna sin egen situation.
Dialogen är kort eftersom igenkänningen gör en stor del av jobbet. En lång förklaring om Corbucci skulle bryta tempot och göra hänvisningen till en lektion som inte hör hemma i handlingen. Tarantino låter en kort replik väcka minnen hos dem som känner till bakgrunden, samtidigt som den förblir begriplig som ett vanligt meningsutbyte för alla andra.
Foxx närvaro tillför ytterligare en dimension. Namnet förs vidare till en svart huvudperson som försöker befria sin hustru i den slavägande amerikanska södern. Kontinuiteten ligger i föreställningsvärlden och genrens energi, medan berättelsen och konflikten stöps om. Cameon kan ses som ett erkännande av den förvandlingen, utan att påstå att Nero bokstavligen överlämnar en titel inom fiktionen.
Hylla, förkastade förslag och fiktiv kontinuitet
I en intervju före premiären berättade Nero att han hade föreslagit en annan medverkan för Tarantino, kopplad till en möjlig familjehistoria för huvudpersonen. Det förslaget motsvarar inte det som visas i den färdiga filmen. Att det fanns dokumenterar ett kreativt samtal, men bevisar inte att Vessepi är Djangos far eller att avslöjandet har dolts i klippningen.
Den skillnaden är viktig eftersom anekdoter från produktionen kan börja cirkulera som förklaringar till handlingen. En skådespelare kan föreslå en koppling som regissören väljer att inte använda. För att beskriva den färdiga filmen måste man se till vilken funktion karaktären faktiskt har kvar: Vessepi dyker upp i klubben och har ett meningsutbyte som anspelar på namnet Django.
Det räcker inte heller att dela titel eller skådespelare för att kalla Django Unchained en direkt uppföljare till filmen från 1966. Tarantino skapar en annan berättelse, med en annan huvudperson och i en annan kontext. Hänvisningen till Corbucci kan vara central för förståelsen av filmens tradition utan att skapa en gemensam kronologi för äventyren.
Cameon rymmer också en viss etisk spänning. Tittaren kan bli glad över att känna igen Nero i en scen som utspelar sig i en brutal miljö. Det påminner om andra grepp hos Tarantino, där en underhållningsform som publiken minns dyker upp i en situation som gör det omöjligt att njuta av den utan förbehåll. Att känna igen en hänvisning innebär inte att man måste godkänna den som gestaltar den.
Amerigo Vessepi fyller alltså två funktioner samtidigt: han tillhör den maktsfär som huvudpersonerna behöver ta sig in i och låter filmen föra en dialog med sitt italienska föregångarverk. Blinkningens precision ligger i att inte blanda ihop de två funktionerna. Franco Nero känner till namnet Django genom sin historia som skådespelare; hans karaktär behöver inte bli samma man för att mötet ska vara meningsfullt.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
