När Tarantino talade om sina favoriter sedan 1992 gjorde han det vid en viss tidpunkt: 2009. Battle Royale hade en särställning i det urvalet, vars tidsperiod inte automatiskt sträcker sig ända fram till i dag.
Startpunkten är Reservoir Dogs; slutpunkten är 2009
I ett inslag för Sky Movies som sändes 2009 valde Tarantino filmer som hade haft premiär sedan genombrottet med Reservoir Dogs 1992. Han lyfte fram Battle Royale framför de andra. Uttalandet gäller en period på sjutton år och ett personligt urval. Det kan inte användas som om det också omfattade alla verk som kom ut efter det samtalet.
Datumet undanröjer en vanlig missuppfattning. En lista över favoriter sedan 1992 kan verka öppen och permanent när den återges utan sammanhang. I själva verket ingick inte titlar från efter 2009 i den övningen. Att de inte finns med betyder inte att de avfärdas och gör det inte heller möjligt att jämföra dem med förstahandsvalet. För att få veta mer om en annan period måste man gå till ett annat uttalande.
Att Battle Royale lyfts fram betyder inte heller att resten av urvalet utgör en strikt rangordning. Presentationen pekade ut förstahandsvalet och ordnade de övriga alfabetiskt. Siffran som en sammanställning lägger framför en titel kan ange läsordning, inte en värdering där en titel är tvåa, trea eller fyra.
Den beundran som Tarantino känner för Kinji Fukasaku ger ett bredare sammanhang. Här är filmen från 2000 intressant som ett val inom den perioden. Genom att hålla fast vid regissör, årtal och ramen för uttalandet blir det tydligt vad som rekommenderas, utan att det ersätts med en allmän värdering av allt japanskt våld på film.
Vad Battle Royale erbjuder som filmupplevelse
Battle Royale placerar en grupp elever i en extrem situation som vuxna har tvingat fram. Premissen gör tidigare relationer – vänskap, rivalitet, kärlek eller misstro – till faktorer som kan påverka överlevnaden. Konflikten börjar inte först när ett vapen dyker upp. Rollfigurerna har redan band till varandra, och den nya situationen förändrar dem på olika sätt.
Filmen behöver fördela uppmärksamheten mellan många personer och låta ett beslut få snabba konsekvenser. Vissa möten gör det möjligt att ana en gemensam historia genom några få gester; andra visar hur svårt det är att tolka andras avsikter under press. Denna berättartekniska ekonomi hjälper helheten att behålla sitt tempo utan att alla deltagare blir likvärdiga.
Kontrasten mellan institutionella regler och ungdomars utsatthet präglar också tonen. Våldet administreras genom rutiner som verkar normala. Den kyliga framställningen kan vara lika oroande som övergreppen, eftersom en outhärdlig situation förvandlas till en rutin som förklaras av dem som kontrollerar systemet. Filmen synliggör avståndet mellan auktoritet och omsorg.
Den här analysen av verket ska inte förväxlas med en återgivning av Tarantinos skäl. Hans preferens är dokumenterad; en tolkning av filmens grepp kan utvecklas oberoende av den. Att tillskriva honom varje tolkning av en film han beundrar skulle innebära att man hittar på en kritik. Rekommendationen är en utgångspunkt för att se filmen, inte en ersättning för tittarens egen upplevelse.
Resten av urvalet vidgar perspektivet
Bland de andra valen i inslaget finns Audition, The Host, Memories of Murder och Joint Security Area, tillsammans med filmer som Dazed and Confused, Friday och Speed. Mångfalden gör att urvalet inte kan beskrivas som en samling som enbart består av berättelser om extremt våld. Komedi, undersökningar, samvaro och action har olika platser i urvalet.
Dazed and Confused och Friday gör det möjligt att uppmärksamma tiden som rollfigurerna tillbringar tillsammans. Intresset kan väckas av samtal, förflyttningar och möten vars värde inte beror på ett stort yttre uppdrag. Speed samlar däremot sin energi kring en omedelbart begriplig fara. Det tydliga problemet gör att berättelsen kan rada upp svårigheter och variationer utan att tappa fart.
Audition förhåller sig på ett annat sätt till förväntningar. Den inledande situationen uppmuntrar tittaren att tolka rollfigurerna utifrån välbekanta konventioner, samtidigt som filmen gradvis förändrar tilliten till den tolkningen. Det intressanta när man jämför filmen med resten av urvalet är hur tonförändringen hanteras: tittaren måste ompröva vad hen trodde sig se. Förändringen liknar varken det ständiga tempot i Speed eller samvaron i Friday. Tillsammans gör filmerna det möjligt att studera sinsemellan oförenliga rytmer som ändå kan vara lika fängslande.
The Host och Memories of Murder visar olika sätt att knyta populära genrer till institutioner och kollektiva beteenden. Den ena använder en varelse och en familj; den andra följer en utredning. Att jämföra dem inom samma urval gör det möjligt att se bredden av möjliga filmupplevelser, utan att påstå att Tarantino valde dem av en och samma anledning.
Urvalet från 2009 är fortfarande intressant eftersom det samlar filmer som kan ta tittaren i olika riktningar. Battle Royale är det utvalda förstahandsvalet, men helheten kräver inte att man letar efter efterapningar av den i varje titel. Om man tolkar datumet och ordningen rätt undviker man att skapa nya hierarkier. Sedan återstår det mest givande: att se filmerna, lägga märke till deras olikheter och upptäcka vilken sorts energi, humor eller spänning var och en skapar.
Tillbaka till filmer som Tarantino rekommenderar.
Visa alla artiklar i Filmer som Tarantino rekommenderar: källor och urval
