Tarantinos skräcktips: Motorsågsmassakern, Audition och Blodig alla hjärtans dag

Tarantinos skräcktips kommer från olika tidpunkter. Tillsammans gör de det möjligt att planera en filmkväll utan att hitta på en enda gemensam rangordning.

Tre val och tre sammanhang

Motorsågsmassakern toppade listan över grindhouseklassiker som Quentin Tarantino lämnade över under inspelningen av Inglourious Basterds och som publicerades av The Grindhouse Cinema Database. Audition fanns med i hans urval för Sky Movies 2009, med filmer som kommit efter hans debut. Hans förkärlek för My Bloody Valentine kommer fram i samtalet med Robert Rodriguez som publicerades av Entertainment Weekly i juni 2006. Det är olika vittnesmål, inte tre placeringar i följd i samma lista.

Skillnaderna i sammanhang hjälper dig att välja. En lista över filmer som visats på grindhousebiografer besvarar inte riktigt samma fråga som ett urval av nyare verk eller ett samtal om slasherfilmer. Skräck rymmer många olika sätt att skapa väntan, våld och hot. Alla strävar inte efter att framkalla samma sorts rädsla eller behöver samma relation till tittaren för att fungera.

Förslaget nedan håller fokus på de rekommenderade filmerna. Jämförelserna beskriver deras grepp och gör inte anspråk på att återge Tarantinos fullständiga recensioner. För den som kommer av filmintresse gör den åtskillnaden det möjligt att uppskatta utgångspunkten och sedan bilda sig en egen uppfattning. Rekommendationen öppnar dörren, men avgör inte på förhand vilken reaktion varje scen ska väcka.

Motorsågsmassakern: en utmattande upplevelse

Tobe Hoopers film från 1974 skapar en fysisk känsla av utmattning och utsatthet. Värmen, förflyttningarna och miljöernas textur förbereder hotet innan det visar sig öppet. Miljön känns inte som en neutral plats dit ett monster kommer utifrån. Obehaget finns redan i föremål, ljud och möten som gör det svårt att känna sig trygg.

Våldet blir minnesvärt utan att enbart förlita sig på mängden synligt blod. Det handlar om hur ett angrepp tar fart, hur abrupt något avslutas och hur länge en situation pågår utan någon omedelbar utväg. Tittaren kan ana att något är farligt och ändå överraskas av hur det faktiskt sker. Samspelet mellan förväntan och slag skapar en intensitet som inte går att förklara genom att räkna upp effekter.

Ljudet låter faran dröja sig kvar bortom det som syns i bild. En närvaro kan kännas innan den visar sig eller fortsätta att hota när den inte längre är synlig. Filmen använder den kontinuiteten för att förhindra att varje klipp fungerar som en paus. Upplevelsen byggs på, och karaktärens utmattning påverkar till slut också hur länge publiken orkar med scenen.

Audition och My Bloody Valentine: att vänta på olika sätt

Audition, av Takashi Miike, kräver en annan inställning. Utgångspunkten är ett romantiskt sökande som organiseras genom en bedräglig audition. Skillnaden i vad personerna vet präglar relationen redan innan berättelsen blir öppet oroande. Tittaren ser ett förfarande som verkar ge kontroll, men som bygger på att andra människor görs till kandidater för en privat fantasi.

Det inledande tålamodet är en viktig del av filmens effekt. Senare förändringar ger detaljer som verkat oviktiga en ny innebörd och får oss att ompröva tilliten till vissa yttre sken. Det är bäst att se filmen utan att känna till alla avslöjanden. Att beskriva den enbart utifrån dess mest extrema parti skulle dölja det föregående arbete som gör förvandlingen möjlig och reducera en gradvis upplevelse till ett löfte om chock.

My Bloody Valentine, regisserad av George Mihalka och släppt 1981, placerar slasherfilmen i en gruvort. Arbetet och platsens historia påverkar hotet. Tunnlarna, verktygen och mörkret ger filmen ett bildspråk som skiljer mördaren från andra maskerade figurer. Faran verkar komma från platser som karaktärerna borde känna till, vilket gör deras förlust av kontroll ännu mer oroande.

Firandet av alla hjärtans dag skapar en spänning mellan festlig samvaro och traumatiska minnen. Kalenderdagen är inte bara en förevändning för filmens titel: den formar förväntningarna på vad samhället kan göra igen och vad det helst vill lämna bakom sig. Gruppen har en gemensam historia, och den bekantskapen gör att hotet påverkar redan befintliga relationer, inte bara individer som råkar samlas.

Att kunna orientera sig är inte heller alltid en lättnad. Att känna igen en utgång och upptäcka att den är oåtkomlig kan vara mer ångestframkallande än att inte alls känna till platsen där scenen utspelar sig.

En filmkväll med de här tre filmerna skulle göra det möjligt att jämföra utmattning, förändrad tillit och hot mot en gemenskap. Man behöver inte se dem efter varandra för att uppskatta skillnaderna. Motorsågsmassakern kan fungera som en ingång till fysisk skräck; Audition, till en väntan som i efterhand förändrar det man sett; My Bloody Valentine, till slasherfilmens rumsliga precision. Inget av valen kräver att man reagerar som Tarantino. Hans dokumenterade preferenser är användbara eftersom de leder till tillräckligt olika upplevelser för att bredda, snarare än likrikta, smaken för genren.

Se urvalet med Tarantinos rekommendationer inom olika genrer.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre