Rån i Tarantinos filmvärld: The Killing och planen som går snett

Urvalet börjar med att reda ut en titelmiss: The Killing ska inte förekomma två gånger i en rekommendationslista.

Atraco perfecto och Casta de malditos är en och samma film

The Killing, regisserad av Stanley Kubrick 1956, är känd i Spanien som Atraco perfecto och på olika latinamerikanska marknader som Casta de malditos. Det är inte två olika thrillers. Skillnaden mellan titlarna hindrar att en rekommendationslista blåses upp och gör det lättare att hitta rätt film, med Sterling Hayden i huvudrollen. ICAA:s katalog anger Atraco perfecto med den engelska originaltiteln.

Quentin Tarantinos beundran finns dokumenterad. I intervjun med Paul Zimmerman för Orbit 1992 jämförde han The Killing med La jungla de asfalto, av John Huston, och uttryckte sin förkärlek för den förstnämnda. Jämförelsen placerar två rånberättelser i ett verkligt samtal. Den är varken en fullständig lista över favoriter eller ett skäl att tillskriva filmskaparen exakt samma lovord om båda verken.

Kubrick-filmen är ett särskilt användbart val för den som hittar hit via Reservoir Dogs. Sambandet bör inte reduceras till att leta efter kopierade scener. Det intressanta är att se hur en kriminalhistoria kan fördela informationen, låta tittaren få veta en del av planen och spara annat till senare. Berättelsens upplägg kan skapa lika mycket spänning som själva rånet.

Rånets tid och berättelsens tid

The Killing skildrar en kupp mot en kapplöpningsbanas kassa, där flera uppgifter måste klaffa. Deltagarna gör inte alla samma sak och har inte heller tillgång till samma information. Arbetsfördelningen skapar både tydlighet och sårbarhet: planen verkar genomförbar eftersom varje roll är tydligt avgränsad, men ett enskilt misstag kan påverka helheten. Tittaren lär sig att se det beroendet innan det står klart om det kommer att hålla.

Berättelsen återvänder till händelser vi redan sett, men ur en annan synvinkel. Upprepningen innebär inte bara att samma handling visas en gång till. Den kan avslöja vad som pågick medan vi riktade uppmärksamheten åt ett annat håll, eller förändra betydelsen av en detalj. Historiens tid går framåt på ett sätt, medan vår förståelse utvecklas på ett annat. Filmen gör skillnaden till ett verktyg för att skapa spänning.

Det greppet kräver att publiken får orientera sig. Om vi inte vet ungefär när en scen utspelar sig kan komplexiteten övergå i förvirring. När orienteringen fungerar skapar återblicken däremot förväntan: vi känner till en följd och vill förstå dess orsak, eller vet att två handlingar måste sammanfalla. Berättelsens precision beror på vad som upprepas, vad som utelämnas och vilken ny information som motiverar varje återblick.

Planeringen säger också något om brottslingarna. Uppdelningen av uppgifter avslöjar tillit, hierarki och behov. Organisatören kan föreställa sig en sammanhängande operation, men måste genomföra den med människor vars liv fortsätter utanför planen. Därför fungerar gruppen inte som en perfekt maskin. De väntade pengarna blir en del av samtal och relationer, där de får betydelser som ledaren inte kan kontrollera.

Privata svagheter i en gemensam operation

Scenerna utanför kapplöpningsbanan är avgörande för att förstå varför kuppen inte bara kan bedömas som ett tekniskt problem. En önskan att imponera på någon, frustration i hemmet eller felplacerad tillit kan få farlig information i omlopp. Filmen visar att hemligheter har ett socialt liv. Att bevara dem handlar inte bara om att följa en instruktion, utan också om varje deltagares förmåga att stå ut med sådant som inte får berättas.

I det avseendet är jämförelsen med La jungla de asfalto, från 1950, användbar. Huston ägnar uppmärksamhet åt gruppen och de behov som driver den in i brottslighet. Planen för samman olika människor under en begränsad tid utan att sudda ut deras svagheter. Att se båda filmerna gör det möjligt att jämföra hur stor vikt de lägger vid tidsstrukturen, samvaron och det individuella ödet för dem som deltar.

Rånfilmens dragningskraft kommer ofta ur en motsägelse: vi vill att ett maskineri ska fungera, samtidigt som vi vet att en berättelse måste utsätta det för fara. Rollfigurernas skicklighet kan väcka beundran även om deras mål är kriminella. Berättelsen använder den uppmärksamheten för att få ett litet misstag att verka enormt. En vardaglig detalj kan rasera en organisation som tycktes ha förutsett alla stora hinder.

Kapplöpningsbanan bidrar dessutom med en offentlig verksamhet som pågår medan brottet förbereds. Föreställningens rutiner ger rånarna tidtabeller och möjligheter, men för också in deltagare som inte ingår i planen. Kuppen bygger på att utnyttja en organisation som ingen av dem har full kontroll över.

Därför The Killing förtjänar att ses utan att reduceras till en handbok i att skriva fragmenterade manus. Filmens tidsstruktur är viktig eftersom den hänger samman med människor som vill något, gör misstag och litar på varandra i olika grad. Tarantinos lovord ger en anledning att upptäcka filmen; sedan ger den själv sina egna skäl att stanna kvar i minnet. Och när man känner till dess olika titlar undviker man att en bra rekommendation, genom ett enkelt misstag, förvandlas till två påhittade poster i samma katalog.

Se urvalet med Tarantino-rekommendationer efter genre.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre