Det snabba ordväxlandet, komplicerade relationer och teatraliska missförstånd ger en ingång till regissörens komiska preferenser.
Tre rekommendationer med olika nyanser
I augusti 2009 tog Tarantino med His Girl Friday bland sina favoriter och hyllade Anything Else i sin intervju med Ella Taylor för The Village Voice. I Five Things, som publicerades av W 2020, berättade han hur mycket han roades av La Cage aux Folles, även när han såg om den hemma. De tre kommentarerna gör det möjligt att tala om entusiasm för komedi utan att hitta på en lista för avkoppling.
Etiketten feel-good bör användas med försiktighet. En film kan vara väldigt rolig och samtidigt innehålla manipulativa relationer, ångest eller sociala konflikter. Att Tarantino tycker om den betyder inte att han har rekommenderat den som känslomässig kur, eller att alla tittare kommer att känna likadant efteråt. Det är mer givande att se vilken sorts humor som präglar varje titel.
De tre verken handlar om vuxna vars relationer kräver att de förhandlar om motstridiga önskningar. En utspelar sig mellan äktenskapet och journalistyrket, en annan utforskar känslomässig osäkerhet, och den tredje förvandlar en familjesammankomst till ett skört skådespel. Den resan skiljer sig från tonårskomedier, där kamratgruppen och upptäckten av en identitet ofta har en annan roll.
His Girl Friday: att bli kär mitt i ett gräl
Howard Hawks film från 1940, som i Spanien är känd som Luna nueva, för samman Cary Grant och Rosalind Russell i en relation som inte går att skilja från arbetet. Hildy Johnson försöker välja en annan riktning, medan Walter Burns använder sin övertalningsförmåga för att hålla henne nära. Deras samhörighet märks på hur snabbt de förstår varandra, även när deras mål krockar.
Dialogen fungerar som handling. Att prata kan fördröja ett beslut, leda bort en fråga, ändra en allians eller hindra en annan rollfigur från att påtvinga de andra sin version av händelserna. Tempot är inte en utsmyckning som lagts till en historia som kunde ha berättats på samma sätt i tystnad. Det är en del av hur personerna tävlar med varandra och av nöjet i att se skådespelare som kan svara snabbt utan att tappa scenens driv.
Filmen visar också vad den energin kostar. Yrkesmässig skicklighet och personlig charm gör inte Walters alla knep acceptabla. Tittaren kan uppskatta hans kvickhet och samtidigt se hans vilja att kontrollera. Den dubbelheten hindrar relationen från att reduceras till en enkel hyllning av två personer som är menade för varandra.
När man ser filmen för första gången kan det vara givande att följa Hildys väg: när ett beslut verkligen verkar vara hennes eget, när hon reagerar på påtryckningar och när intresset för en nyhet omprioriterar allt. Romantiken uttrycks genom en ömsesidig förståelse som kan vara både stimulerande och farlig. Filmen hittar komik i den närheten utan att helt skilja begäret från konkurrensen.
Anything Else och La Cage aux Folles: osäkerhet och skådespel
Anything Else, regisserad av Woody Allen 2003, använder en kärleksrelation för att utforska avståndet mellan vad en person förstår och vad hen faktiskt klarar av att göra. Huvudpersonen kan få råd, inse problemen och ändå fortsätta vara fångad i sin tvekan. Komiken uppstår i glappet mellan analysen av en situation och förmågan att agera i den.
Tonen kräver inte att alla rollfigurer ska vara sympatiska. Frustration och beroende leder till obekväma situationer, och humorn kan uppstå just genom att ett beteende dras ut på tiden, trots att tittaren helst skulle vilja avbryta det. Den som söker en trygg och trösterik romantisk komedi bör vara beredd på den här skärpan. En filmskapares entusiasm suddar inte ut skillnaden mellan hans smak och förväntningarna hos den som väljer en film för kvällen.
Dialogen ger en koppling till Hawks, även om rytmen och effekterna är annorlunda. I His Girl Friday visar ett snabbt svar ofta prov på kompetens. I Anything Else kan pratet blottlägga en oförmåga att lösa det man talar om. Ett samtal för en inte alltid närmare ett beslut – det kan också bli ett sätt att skjuta upp det.
La Cage aux Folles, regisserad av Édouard Molinaro 1978, flyttar fokus till paret, familjen och kravet på att hålla fasaden uppe. Förberedelserna inför ett möte gör vardagsbeteendet till en övervakad föreställning. Rollfigurerna försöker kontrollera gester, föremål och versioner av sina liv så att de passar in i vad de tror att besökarna kommer att acceptera.
Komiken bygger på att föreställningen aldrig går att kontrollera helt. Ju stelare roll någon måste spela, desto tydligare blir varje miss. Publiken känner till ansträngningen bakom en replik eller en rörelse och anar ögonblicket då fasaden inte längre håller. Hemmet blir en scen för ett skådespel som de som bor där har svårt att framföra.
En jämförelse mellan de tre titlarna gör det lättare att välja utifrån upplevelse: snabbt tempo och verbal skicklighet hos Hawks, känslomässigt obehag hos Allen, familjeförväxlingar och teatralitet hos Molinaro. Ingen behöver se filmerna som relationsförebilder eller uppskatta alla deras komiska grepp. Tarantinos uttalanden ger stöd för att den här filmresan är intressant; mötet med varje verk låter en själv avgöra vilken sorts humor som känns stimulerande, irriterande eller förvånansvärt nära.
Se urvalet av Tarantinos rekommendationer efter genre.
Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre
