Ungdomskomedier som Tarantino uppskattar: Dazed and Confused och American Graffiti

Tarantinos intresse för ungdomsfilm framgår bäst genom konkreta filmer snarare än genom etiketten perfekt manus. Richard Linklater och George Lucas erbjuder två olika vägar.

Dazed and Confused: ett av hans favoritval

Quentin Tarantino tog med Dazed and Confused, regisserad av Richard Linklater och premiärvisad 1993, bland sina val i Sight and Sound -omröstningen 2012. BFI lyfter uttryckligen fram det valet i sin genomgång av tonårsfilm. Det är en tydlig hänvisning: filmen ingick i en omröstning om hans främsta filmfavoriter, inte i en särskild lista över skolkomedier med numrerade placeringar.

Berättelsen utspelar sig under den sista skoldagen och natten efter den år 1976. Den ensemblebaserade strukturen rör sig mellan elever i olika åldrar och livssituationer. Förväntan inför lovet samsas med nollningar, samtal, möten och beslut som kan verka små för vuxna. Filmen behöver inte förvandla varje upplevelse till en läxa för att visa hur mycket den betyder för den som är med om den.

Ett av filmens mest givande grepp är hur människor rör sig mellan varandra. Rollfigurerna möts i bilar, korridorer och samlingslokaler, byter sällskap och upptäcker att hierarkierna inte fungerar likadant överallt. Den som har kontroll i en situation kan framstå som löjlig i nästa. Denna rörlighet hindrar skolgemenskapen från att bli en fast karta över goda, onda och dekorativt excentriska personer.

Nollningarna skapar ett obehag som nostalgin inte kan sudda ut. Skolavslutningen innebär frihet för vissa och tillåtelse att förödmjuka andra. Filmen kan visa hur lockande det är att höra till och samtidigt vad det kostar. Den motsägelsen ger filmen ett djup som skulle gå förlorat om den beskrevs som ett odifferentierat firande av att allt var bättre förr.

Musiken och bilarna bidrar till att bygga upp miljön, men rytmen kommer också ur samtal som verkar hitta sitt ämne medan de pågår. Rollfigurerna prövar ståndpunkter om sex, vänskap, idrott och framtid. Vissa är klarsynta, andra lånade eller absurda. Nöjet i att lyssna på dem bygger på att filmen låter dem vara ofärdiga. Den här analysen av ensembleberättandet innebär inte att varje iakttagelse tillskrivs Tarantino.

American Graffiti: natten innan avfärden

Sambandet med American Graffiti, regisserad av George Lucas och premiärvisad 1973, är belagt på ett annat sätt. Tarantino publicerade en lång recension i New Beverly den 29 juni 2022. Där placerar han den tillsammans med andra berättelser om ungdom och minnen och undersöker vad det innebär att lämna platsen där man har vuxit upp. Han nöjer sig inte med att kalla den trevlig, utan behandlar dess berättarstruktur som föremål för kritik.

Filmen följer flera livsöden under en natt år 1962. Bilarna gör gatorna till en plats för möten och uppvisning: man kör för att ta sig någonstans, men också för att bli sedd. En bil kan stå för status, självständighet eller ett överdrivet löfte om mognad. Radion skapar en kontinuitet som omfattar rollfigurer som inte alltid befinner sig på samma plats.

När man ser filmen i dag är det värt att uppmärksamma kontrasten mellan den ständiga rörelsen och svårigheten att fatta beslut. Ungdomarna rör sig mycket, även om några fortfarande sitter fast i en fråga de inte kan formulera. Att ge sig av, stanna kvar, hålla fast vid en relation eller söka nya erfarenheter är möjligheter som natten gör brådskande. Komiken uppstår ur små missförstånd, men gryningens närhet gör det omöjligt att tro att allt kan skjutas upp i all oändlighet.

Blandningen av åldrar och temperament gör att ungdom inte betyder en enda sak. Vissa rollfigurer vill skynda sig in i vuxenlivet, medan andra verkar vilja behålla en roll de redan behärskar. Filmen låter oss se hur en och samma gemenskap kan vara en tillflykt eller en begränsning, beroende på vem som rör sig i den. Den tolkningen följer av filmens dramatiska upplägg och kräver inte att tittaren delar Lucas nostalgi.

Vad som förenar rekommendationerna – och vad som skiljer dem åt

Båda filmerna bjuder på gemenskap snarare än en kapplöpning mot ett stort yttre mål. Samtalen, de små rivaliteterna och färden genom natten står i centrum. De bör dock inte behandlas som kopior av varandra. American Graffiti koncentrerar en del av sin spänning kring en förestående avfärd; Dazed and Confused fördelar sina frågor på en större grupp elever som förhandlar om positioner och förväntningar.

En dubbelvisning gör det möjligt att jämföra musiken som en gemensam miljö och bilen som ett rum i rörelse. Inne i en bil kan människor bekänna saker, skryta eller tiga medan världen fortsätter att passera. Den skenbara bristen på storslagna händelser gör andra rörelser synliga: att ändra uppfattning om en vän, inse att man utsätts för press eller upptäcka att ett löfte inte känns så lockande som det borde.

Clueless hör hemma i en bred diskussion om tonårskomedier, men tas inte här upp som en personlig favorit utan en identifierad utsaga som belägg. Inte heller tillskrivs de två filmerna som diskuteras något påstått citat av Tarantino om perfekta manus. Omröstningen från 2012 och recensionen från 2022 ger tillräckliga belägg för att rekommendera två verk och låta deras olikheter göra resten.

Gå tillbaka till Tarantinos genrebaserade rekommendationer.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre