Yakuza-film och Tarantino: rekommendationer, influenser och en nödvändig distinktion

Alla japanska filmer som Tarantino uppskattar tillhör inte yakuza-genren. Och en amerikansk film om den japanska maffian kan vara den mest precisa skriftliga rekommendationen.

The Yakuza: en skriftlig rekommendation med tydligt datum

I april 2019 ägnade Quentin Tarantino en essä i New Beverly åt The Yakuza, regisserad av Sydney Pollack. Artikeln som publicerades av The Playlist den 25 april återger hans försvar av thrillern och av Robert Mitchums och Ken Takakuras insatser. Det är en tydlig dokumentär utgångspunkt: ett skriftligt omdöme om en bestämd film, inte en lista rekonstruerad utifrån regissörens cineastiska ryktbarhet.

Den första preciseringen gäller avgränsningen. The Yakuza är en amerikansk film om den japanska kriminella världen, präglad av en främlings återkomst. Den ska inte beskrivas som en japansk produktion av Kinji Fukasaku eller som ett likvärdigt exempel på Toei-industrin. Dess plats i den här genomgången beror på ämnet och Tarantinos rekommendation, inte på en påhittad nationalitet.

Harry Kilmer, spelad av Mitchum, återvänder till Japan och möter band som tiden inte har upplöst. Det kriminella uppdrag som för honom dit väcker en personlig historia till liv igen. Filmen bygger upp handlingen kring förpliktelser som inte är helt synliga från början. Det är lättare att förstå vem som behöver hjälp än att begripa vilken skuld den som väljer att hjälpa ådrar sig.

Mitchum, Takakura och tyngden i det som inte förklaras

Kontrasten mellan huvudpersonerna ger särskilt fruktbar vägledning inför filmen. Mitchum förmedlar erfarenhet genom en trött närvaro, som registrerar faran utan att behöva gestalta allt med gester. Takakura riktar uppmärksamheten mot kroppslig disciplin och återhållsamhet. Relationen mellan dem kräver ord, men också tystnader som hindrar konflikten från att reduceras till ett enkelt utbyte av kulturella förklaringar.

I min egen kritiska läsning fungerar det förflutna som ofullständig information som förändrar varje handling i nuet. En tjänst kan verka generös och senare visa sig innebära en äldre förpliktelse. Ett avslag kan uppfattas som kyligt tills följderna blir begripliga. Spänningen bygger därmed på att upptäcka vad ett beteende egentligen betyder, utöver frågan om vem som överlever nästa konfrontation.

Filmen gör det möjligt att skilja personlig heder från tillhörighet till en organisation. Att hävda att någon är skyldig att göra något betyder inte att alla institutioner omkring personen är värdiga. Förpliktelser kan leva kvar efter att förtroendet försvunnit och kräva uppoffringar som gynnar moraliskt tvivelaktiga personer. Den spänningen är mer intressant än att läsa berättelsen som en definitiv förklaring av en påstått enhetlig japansk mentalitet.

Beväpnad action och svärdsfäktning samexisterar med detta system av skulder. När vapnet byts förändras avståndet mellan kropparna och sättet att ta en plats i anspråk, men tyngden av det som hänt tidigare försvinner inte. Slutstriden är ingen paus där dramat glöms bort: den koncentrerar relationer som blivit allt svårare att reda ut genom samtal. Scenerna får sin mening av att rollfigurerna bär med sig sina beslut in i dem.

Tarantinos försvar av filmen, återgivet 2019, är ett sätt att lyfta fram kombinationen av stjärnor och thriller. De tolkningar av skådespelarinsatserna som utvecklas här tillhör analysen av filmen och återger inte något omdöme från honom om varje enskild gest. Den åtskillnaden gör det möjligt att ta till vara en rekommendation utan att låtsas ha tillgång till ett samtal som inte finns dokumenterat.

Skildringen av hederskoder hör hemma i en dramafiktion. Att ta den som en handbok om det japanska samhället skulle sudda ut historiska skillnader och göra enskilda rollfigurer till talespersoner för ett helt land.

Fukasaku och falska musikaliska likheter

Battles Without Honor and Humanity, av Kinji Fukasaku, är en central referens för den som vill utforska japansk kriminalfilm från 1970-talet. Kopplingen till Tarantinos cinefili diskuteras ofta, men en guide som bygger på rekommendationer måste skilja sådan uppskattning från en identifierad personlig recension. Det räcker inte heller att ta med alla delar i en filmserie för att göra dem till hans favoriter.

Musiken ger upphov till en annan vanlig förväxling. Battle Without Honor or Humanity, av Tomoyasu Hotei, som används i Kill Bill, kommer från Junji Sakamotos film från 2000, som knyter an till förnyelsen av den traditionen. Det är inte originalmusiken som komponerades till Fukusakus film från 1973. Likheten mellan titlarna innebär inte att regissörer, årtal eller filmmusik kan bytas ut mot varandra.

Något liknande gäller för Battle Royale. Hans uppskattning av den filmen av Fukasaku är dokumenterad, men det är en berättelse om överlevnad och institutionellt våld, inte en film om yakuzaorganisationer. Att lägga till den utan förklaring i en lista över filmer om den japanska maffian ändrar urvalskriteriet. Att uppskatta en regissör gör inte alla hans filmer till exempel på samma genre.

För en första visning The Yakuza till en skriftlig rekommendation och en fristående berättelse. Därefter kan det vara intressant att jämföra Pollacks amerikanska perspektiv med japanska filmer som skildrar kriminalitet ur andra synvinklar. Det steget är ett redaktionellt val för tittaren, öppet för jämförelser, inte en apokryfisk klassificering med Tarantinos namn på omslaget.

Tillbaka till Tarantinos rekommendationer efter genre.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre