The Psychic, även känd som Sju toner i svart, är en konkret ingång till giallon. Spänningen bygger på att tolka ofullständiga bilder och ljud.
Ett belagt val, inte en rangordning av giallofilmer
The Psychic finns med på Tarantinos urval av grindhouseklassiker, publicerat av The Grindhouse Cinema Database 2009. Lucio Fulcis film hamnar där på fjortonde plats.
Den uppgiften visar en preferens, men gör inte hela urvalet till en lista över giallofilmer. Det omfattar olika sorters exploateringsfilm. Placeringen är inte heller ett universellt mått på filmens värde jämfört med alla italienska skräckfilmer. Rekommendationen är användbar just när man behåller sammanhanget den gavs i.
Sette note in nero går också under namnet Sju toner i svart och The Psychic. Titlarna pekar på olika sidor av filmen: ett ljudmotiv och huvudpersonens förmåga att uppfatta bilder som hon inte helt förstår. Genom att känna till titelvarianterna undviker man att förväxla filmen med andra filmer om medier eller med en senare filmatisering som delar delar av premissen.
Att se innan man förstår
Jennifer O’Neill spelar Virginia, en kvinna vars syn av en våldsam scen sätter en utredning i gång. Mekanismen är viktigare än en förhandsuppräkning av ledtrådar: huvudpersonen har fragment, men måste avgöra hur de hänger ihop. Att känna igen ett föremål eller en plats är inte detsamma som att känna till hela händelsen. Filmen gör den skillnaden till sin främsta källa till oro.
I många mysterier väntar sig tittaren att ny information ska dyka upp och lösa problemet. Här är det också avgörande att tänka om kring det man redan har sett. En bild kan förbli densamma och ändå få en annan betydelse när sammanhanget förändras. Den möjligheten gör berättelsen till en övning i uppmärksamhet, utan att man behöver se det övernaturliga fenomenet som en förklaring som undanröjer all osäkerhet.
Hemmet spelar en särskilt effektiv roll. Platser som förknippas med trygghet och ägande kan rymma en historia som de boende inte känner till eller helst vill dölja. Undersökningen leder inte bara mot ett hotfullt yttre: den tvingar en att se platsen som verkade bekant på ett nytt sätt. Spänningen bygger på att det vardagliga förvandlas till en yta full av ledtrådar.
O’Neills skådespeleri bär övergången från intuition till rädsla. Svårigheten att övertyga andra är lika viktig som upplevelsen av att se något oroande. En extraordinär förmåga att uppfatta saker ger ingen auktoritet; den kan göra den som inte kan bevisa vad hon vet mer utsatt. Den spänningen låter oss följa Virginia utan att tittaren måste godta varje slutsats hon drar.
Ljudet tillför ett annat slags igenkänning. En kort melodi kan förebåda, påminna om eller rubba en bild, och när den återkommer tvingas man fråga sig när och varför den får betydelse. Att lyssna noga är en del av leken. Musiken återanvändes senare i Kill Bill och kan kännas bekant, men låt den först fungera i Fulcis film, där den är knuten till sitt eget mysterium.
Berättelsen uppmanar också till att skilja mellan visshet och tillit. Virginia kan känna igen en känsla med stor intensitet och ändå missta sig om orsaken. Det avståndet gör att en person kan vara uppriktig utan att vara en ofelbar vägvisare. Tittaren delar styrkan i hennes upplevelse, men har fortfarande till uppgift att granska sambanden hon drar mellan fragmenten.
En särskild ingång till Fulcis filmvärld
Giallo förknippas ofta med mördare, utredningar, dolda identiteter och en iscensättning som gör själva perceptionen misstänkt. Det är en användbar utgångspunkt, även om inte alla filmer i genren använder samma kännetecken. The Psychic innehåller en paranormal dimension som förändrar mysteriets spelregler. Om man reducerar genren till svarta handskar eller ett visst antal mord missar man just det som gör det här valet särpräglat.
Man bör inte heller komma hit med förväntningen att alla Fulcis filmer följer samma logik som hans zombiefilmer. Här är det intrigens konstruktion som spelar roll: sambandet mellan det som visas, det man antar och det som till slut faller på plats. Hotet kan byggas upp genom en fördröjning eller en felaktig slutsats. De fysiska inslagen finns där, men ersätter inte arbetet med informationen.
Det bästa sättet att börja är att bevara överraskningen i slutet. Om man känner till lösningen i förväg minskar upptäckten av hur fragmenten ordnas om. Vid en andra visning kan man däremot vara uppmärksam på om filmen förbereder sina samband på ett synligt sätt och vilka val av bildutsnitt och ljud som håller tvetydigheten vid liv. Det är två olika upplevelser som inte behöver konkurrera med varandra.
Den här läsningen av spänningen är redaktionell; den gör inte anspråk på att förklara Tarantinos syn på varje scen. Hans dokumenterade val riktar uppmärksamheten mot en konkret titel. Det bredare sambandet mellan italiensk skräckfilm och dess influenser hör hemma i en annan genomgång. Här räcker det att börja med en film, dess olika namn och viljan att ifrågasätta den första tolkningen av det man ser.
Tillbaka till Tarantinos rekommendationer efter genre.
Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre
