En far, ett barn och en vagn färdas genom en värld av motståndare. Filmen som många upptäckte genom Kill Bill har en historia av olika versioner som är värd att känna till innan man väljer den.
En recension med två underskrifter
Avdelningen Grindhouse Mini Reviews på New Beverly innehåller en recension av Shogun Assassin som är undertecknad av både Jim Sheldon och Quentin Tarantino. Texten ger både den amerikanska omklippningen och Baby Cart at the River Styx ett positivt omdöme, och den senare får ett högre betyg. Den granskade sidan anger inget entydigt originaldatum för recensionen; datumet för en återpublicering på sociala medier ska inte förväxlas med när den skrevs.
Den gemensamma underskriften spelar roll: det vore inte sakligt att tillskriva Tarantino varje minne som återges i första person. Dokumentet gör det möjligt att tillskriva dem ett gemensamt omdöme och peka ut två versioner, men inte att återskapa en enskild tittarupplevelse utan ytterligare belägg. Det är ett mer precist stöd än det allmänna påståendet att han anser att alla samurajfilmer är perfekta.
I det här sammanhanget betecknar chambara eller chanbara japansk film med svärdsstrider. Det är inte en synonym till kung fu, även om båda förekommer i samtal om influenserna bakom Kill Bill. Duellernas upplägg, den historiska kontexten och huvudpersonernas tradition behöver hållas isär. En katana på filmduken räcker inte heller för att klassificera varje nutida berättelse som en samurajfilm.
Shogun Assassin är inte bara det första avsnittet
Shogun Assassin, som hade premiär 1980, använder material från de två första filmerna i Lone Wolf and Cub, som spelades in i Japan 1972. Omklippningen för en engelskspråkig publik har en annan dubbning, berättarröst och musik. Därför ska man inte köpa eller söka efter den i tron att det är en oförändrad översättning av den första japanska långfilmen. Den erbjuder en annan berättarupplevelse.
I centrum står fortfarande Ogami Ittō och hans son Daigorō, spelade av Tomisaburō Wakayama och Akihiro Tomikawa. Kombinationen av en beväpnad vuxen och ett litet barn skapar en spänning som filmen ständigt utnyttjar. Fadern har en enastående förmåga att försvara sig; sonen står för en sårbarhet som gör att varje konfrontation inte går att läsa som en isolerad uppvisning i skicklighet.
Vagnen förenar omsorg och hot i ett och samma föremål. Den används för att transportera barnet, men blir också en del av actionscenernas visuella uttryck. Den dubbelheten förändrar hur man ser på förflyttningarna: en till synes vardaglig bild kan förvandlas till ett redskap i striden. Kontrasten gör paret lätt att känna igen utan långa förklaringar varje gång en ny motståndare dyker upp.
Barnets berättarröst i omklippningen förändrar också avståndet till våldet. Publiken får höra en tolkning av världen från någon som är helt beroende av sin far och har vuxit upp med en ovanlig tillvaro. Det gör inte händelserna oskyldiga; det tillför ett känslomässigt och främmande perspektiv. Samma handling kan upplevas som beskyddande genom det bandet och skrämmande om man betraktar den utifrån.
Som kritisk vägledning kan man lägga märke till växlingen mellan stillhet och utbrott. Striden handlar inte om att hålla alla kroppar i ständig rörelse. En paus låter oss bedöma avstånd, riktning och hot; den efterföljande rörelsen får kraft eftersom den bryter väntan. Blodet och effekterna överdriver resultatet, medan bildkompositionen hjälper oss att förstå hur relationen mellan motståndarna har förändrats.
Man kan göra jämförelsen utan att bara leta efter scener som saknas. Det spelar också roll vilken information som kommer först: om man känner till ett motiv före en duell påverkar det förväntningarna, även om svärdets rörelse är densamma.
Så går du från omklippningen till den japanska serien
Baby Cart at the River Styx, regisserad av Kenji Misumi, är den andra filmen i originalserien. Om man ser den efter Shogun Assassin kan man känna igen gemensamt material utan att anta att klippningen fyller samma funktion. Ordningen, den tillgängliga informationen och ljudspåret kan förändra upplevelsen av en scen även om delar av bildmaterialet är identiska.
Den som vill börja från början av den japanska berättelsen kan se Sword of Vengeance. Den som vill uppleva den kultförklarade omklippningen kan välja Shogun Assassin. Det är olika sätt att se filmerna, inte två nivåer av moralisk autenticitet hos tittaren. New Beverlys gemensamma recension skiljer mellan versionerna och värderar dem, i stället för att blanda ihop dem.
Att Shogun Assassin förekommer tillsammans med Beatrix och B. B. i Kill Bill: Volym 2 skapar en synlig koppling. Filmen de ser handlar också om en beväpnad förälder och ett barn som lever nära våldet. Det släktskapet berikar hemmiljön i scenen, men gör inte den japanska filmen till en berättelse om Beatrix och bevisar inte att varje detalj i de båda verken har en hemlig motsvarighet.
Rekommendationen kan mynna ut i ett enkelt beslut: sök efter den exakta titeln och kontrollera vilken version som erbjuds. Sagan cirkulerar under olika namn, och en internationell omklippning kan finnas i samma utgåva som originalfilmerna. För att gå vidare från valet av film till de formella sambanden ger genomgången av japansk svärdsfilm bland Tarantinos influenser ett kompletterande sammanhang.
Tillbaka till Tarantinos rekommendationer efter genre.
Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre
