Women in Prison och Tarantino: det hårda i Women in Cages

Filmer om kvinnor i fängelse förenar flykt, övergrepp och spektakel. Tarantinos beundran ger inte stöd för att behandla dem som om de alla bjöd på samma sorts underhållning.

Den dokumenterade rekommendationen är ingen fullständig lista

När Quentin Tarantino talade på Cinemanila i augusti 2007 uttryckte han sin beundran för Gerardo de León och för Women in Cages, som hade premiär 1971. Skildringarna av samtalet betonade att han framhöll filmens hårdhet och hopplöshet. Det är en konkret utgångspunkt för att närma sig undergenren Women in Prison, även kallad WIP, utan att hitta på en personlig rangordning över hans fem eller tio favoriter.

Det nyanserar förväntningarna inför visningen. Poängen är inte bara att hävda att alla filmer om kvinnliga fångar är underhållande. Tarantino lyfter fram en särskilt kärv upplevelse. Våld, maktförhållanden och svårigheten att fly präglar berättelsen. Den som bara väntar sig en rad respektlösa infall möter en mer fientlig ton, där överlevnad inte automatiskt förvandlas till något att fira.

Women in Cages har Pam Grier i rollen som en person med makt i fängelset. Att bara minnas henne som en framtida actionhjältinna kan få en att förvänta sig samma moraliska position här. Hennes närvaro gör det viktigt att se på rollfiguren hon spelar, i stället för att fylla i filmen med roller som skulle komma senare. En skådespelerskas styrka kan användas för att gestalta ett hot, inte nödvändigtvis för att ge publiken en beskyddande gestalt.

Vad som skiljer ett fängelse från ett annat

The Big Doll House, av Jack Hill, hade också premiär 1971; The Big Bird Cage, av samma regissör, kom 1972. Det är närliggande titlar i den här filmgenrens historia och de grupperas ofta i hemvideoutgåvor. Det gör det lättare att jämföra dem, men de blir inte därmed en narrativ trilogi, och det är inget belägg för att Tarantino rekommenderat var och en på samma sätt som Women in Cages.

Skillnaden mellan fångenskap och flykt ger en första vägledning. Så länge huvudpersonerna är underställda institutionens kontroll fördelas makten genom övervakning, bestraffningar och sköra allianser. När möjligheten att fly dyker upp kan världen utanför utlova frihet eller blottlägga andra hot. Ett miljöbyte garanterar inte att den struktur av övergrepp som höll rollfigurerna fångna försvinner.

WIP väcker också en spänning mellan kvinnliga huvudpersoner och exploatering av kroppar. Att kvinnorna står för merparten av handlingen gör inte sättet de filmas på oskyldigt. I de här filmerna kan solidaritet, konflikter, förnedring och en kommersiell blick som använder nakenhet som lockbete samexistera. Att se den blandningen gör det möjligt att bedöma enskilda scener och val utan att idealisera hela filmcykeln för dess koppling till en beundrad stjärna.

The Big Bird Cage fungerar som jämförelse genom sin dragning åt äventyr och överdrifter. Den redaktionella inriktningen kan hjälpa en att välja vad man ska se, men framställs inte här som ett citat från Tarantino. Hills och de Leóns filmer ger inte nödvändigtvis samma effekt, även om de har skådespelare, produktionsförhållanden och visningskretsar gemensamt.

Värdet av en obekväm rekommendation

Framträdandet 2007 uppmuntrar oss att ta en film på allvar som lätt avfärdas med en etikett. Att ta den på allvar innebär att uppmärksamma det som känns obehagligt, maktfördelningen och hur slutet förändrar det vi har sett. Det innebär inte att man måste godta bilderna utan diskussion eller göra det skildrade lidandet till ett moraliskt neutralt spektakel.

För att följa den tråden är Women in Cages det val som har en daterad rekommendation som kan tillskrivas Tarantino. Hills två filmer utgör ett jämförelsematerial, inte en ytterligare lista som regissören bakom Jackie Brown har satt ihop. Den åtskillnaden bevarar det användbara i hans entusiasm: att lyfta fram ett konkret verk och lämna utrymme för tittaren att upptäcka både dess styrkor och begränsningar.

Tillbaka till Tarantinos rekommendationer efter genre.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre