Tarantino och eurospy: referenser är inte detsamma som en favoritlista

Det färgstarka sextiotals-spionaget ligger nära Tarantinos filmälskande universum. Den närheten räcker inte för att automatiskt tillskriva honom ett urval av oumbärliga filmer.

En lockande etikett, men en obekräftad tillskrivning

Det finns ingen lista över Quentin Tarantinos eurospy-favoriter som styrks av de uttalanden som granskats för den här genomgången. Att framställa Danger: Diabolik och flera italienska filmserier som ett urval han uttryckligen rekommenderat skulle förvandla en estetisk samhörighet till ett dokumentärt påstående. Skillnaden är särskilt viktig i en genre vars färger, affischer, musik och extravaganta agenter lätt passar in i en allmän föreställning om hans smak.

Eurospy brukar beteckna den europeiska vågen av populära spionfilmer under sextiotalet, som växte fram kring James Bonds internationella framgång. Filmerna bjuder på agenter med iögonfallande identiteter, kriminella organisationer, tekniska prylar, resor och humor. Begreppet gör inte varje Bond-parodi europeisk, och inte heller varje huvudperson med spektakulära fordon till spion. Produktionsland, huvudperson och ton är fortfarande användbara skiljelinjer.

Danger: Diabolik, regisserad av Mario Bava 1968, hör mer specifikt till äventyrsfilmerna om en brottsling från den italienska serievärlden. Den kan förknippas med eurospy genom sin visuella utformning och sina påhitt, men Diabolik är inte en myndighetsagent jämförbar med Bond. Den stilistiska närheten förklarar varför filmen ofta dyker upp i bredare översikter över sextiotalets populärfilm; den bevisar inte att Tarantino har sagt att den är en av hans favoriter.

Den tydligaste referensen är inte heller ett oreserverat beröm

The Wrecking Crew, Matt Helm-komedin med Dean Martin i huvudrollen, förekommer i Once Upon a Time... in Hollywood. Sharon Tate går in på en biograf för att se sig själv på film, och Tarantino använder bilder av den verkliga skådespelaren. Sekvensen uttrycker beundran för Tate och uppmärksamhet på hennes komiska arbete. Den ska inte omvandlas till ett positivt omdöme om alla delar av filmen som visas.

I samtalet mellan Tarantino och Paul Thomas Anderson 2019 blir den åtskillnaden tydlig: Tarantino uttryckte sitt ogillande av filmen och sin uppskattning av Tate i den. Dessutom är det en amerikansk produktion inom spionparodigenren, inte ett italienskt exempel som utan vidare kan sorteras in under eurospy. En kärleksfull scen kan hylla en viss skådespelarinsats i ett verk som regissören bedömer negativt.

Rick Daltons påhittade italienska karriär skapar ytterligare en förvirring. Hans fiktiva filmtitlar återskapar en filmmarknad och en påhittad yrkesbana. De är inte verkliga filmer som går att välja till en filmkväll, och inte heller ett direkt uttalande om vad deras skapare föredrar. Fiktionen väcker en filmindustri till liv; rekommendationer kräver en separat källa.

Så väljer du utan att tillskriva någon åsikter de inte har uttryckt

Den som vill utforska den här världen kan skilja mellan tre intressen: spionage, seriebrottslingar och parodi. Danger: Diabolik passar in i den andra kategorin; The Wrecking Crew, i den tredje, och är intressant för den som vill studera Tates arbete. Det här är redaktionella vägvisare, inte en lista signerad av Tarantino. Genom att behålla den skillnaden går det att upptäcka filmer utan att göra hans namn till en kvalitetsstämpel som saknar dokumenterat stöd.

Tillbaka till Tarantinos rekommendationer efter genre.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre