Motorcykelfilmer i Tarantinos filmvärld: Stone och The Losers

Motorcykelfilmer kan handla om polisundercoverarbete, gemenskap eller krigsäventyr. Stone och The Losers låter oss utforska skillnaderna genom verifierbara kopplingar till Tarantino.

Stone: ett val för midnattssessionen

Den 12 mars 2011 visades Stone under en midnattssession som en del av den månad med filmer som Quentin Tarantino hade satt samman på New Beverly. Det ger en konkret rekommendation med ett bestämt datum. Sandy Harbutts australiska film från 1974 behöver därför inte kallas hans absoluta favorit i genren: det räcker att konstatera att han valde den för att visa den för publiken.

Huvudpersonen kommer till ett motorcykelgäng från polisen. Samvaron placerar tittaren mellan två sätt att tolka samma beteenden. En gest kan uppfattas som ett hot av någon utifrån och som ett lojalitetsprov av dem som redan kan reglerna. Den gradvisa inblicken i en gemenskap skiljer filmen från en enkel kavalkad av race och slagsmål.

Motorcykeln är viktig genom hur den används kollektivt. En person kan färdas ensam, men gänget blir synligt när det tar upp vägen tillsammans. Fordonen uttrycker samhörighet, hierarkier och en vilja att inte gå obemärkt förbi. Den frihet som motorcyklistens bild utlovar har här ett villkor: att tillhöra gruppen innebär att se de andra och leva upp till förväntningar som kan bli förtryckande.

Polisens perspektiv väcker också en fråga om kunskap. Betyder det att man förstår gruppens koder att man accepterar dem? Försvinner avståndet man hade från början när man umgås med medlemmarna? Frågorna uppstår ur berättargreppet, de är inte åsikter som tillskrivs Tarantino. Vid en första tittning kan det vara värt att lägga märke till hur filmen förändrar relationen till personerna innan den reducerar dem till symboler för en enhetlig motkultur.

The Losers: motorcyklarna dras in i kriget

The Losers, regisserad av Jack Starrett och utgiven 1970, erbjuder en annan ingång. I minnesartikeln om William Smith som New Beverly publicerade i juli 2021 nämns uttryckligen Tarantinos försvar av filmen och att den förekommer i klipp i Pulp Fiction. Artikeln hänvisar också till hans ungdomliga samtal med John Milius, men Milius omdömen om sitt eget verk ska inte tillskrivas Tarantino.

Filmen placerar ett motorcykelgäng mitt i ett krigsuppdrag. Kombinationen har en omedelbar spektakulär logik: männen som tycktes oförenliga med militär disciplin tar med sig sin identitet och sina fordon in i en operation som kräver organisation. Spänningen mellan uppdraget och deras beteende gör att äventyret behåller drag av gangsterfilm trots att miljön förändras radikalt.

William Smith ger filmen ett tydligt fysiskt centrum. Hans närvaro hjälper till att bära en film där huvudpersonernas karaktär snabbt måste framgå, mitt bland förflyttningar och förberedelser. Gruppen blir inte intressant för att den representerar en idealisk yrkesenhet, utan för att dess individuella egenheter gör den svår att förvandla till ett lydigt verktyg. Kontrasten mellan styrka och kontroll är en viktig del av filmens dragningskraft.

För att förstå blandningen kan man se vad motorcyklarna tillför krigsbilden. De är inte bara transportmedel: de för med sig en visuell kultur, ett sätt att sitta och ett löfte om buller. Deras närvaro får uppdraget att kännas invaderat av en annan genre. Resultatet går att njuta av som en överdriven actionfantasi utan att förväxla den med en dokumentär skildring av militära operationer.

Tv:n i Butch och Fabiennes rum i Pulp Fiction gör den här sortens film till en del av personernas vardag. Ett klipp kan fungera både som stämningsskapande detalj och som en blinkning till den som känner igen det. New Beverly återger ett uttryckligt försvar av filmen, vilket gör det möjligt att gå längre än att bara identifiera bilden, men det motiverar inte att hitta på en lång recension av varje scen som Tarantino skulle ha uttalat.

En dubbelvisning, två gemenskaper under press

Att se Stone och The Losers tillsammans ger en användbar jämförelse. I den första filmen kommer någon in i en gemenskap och måste lära sig att tolka den; i den andra tar en gemenskap med sig sin identitet till en plats där den förväntas fylla en annan funktion. Den ena skildrar friktionen mellan polis och gäng, den andra mellan en marginaliserad grupp och ett uppdrag. Motorcykeln gör släktskapet tydligt, men bestämmer inte handlingen på egen hand.

Även förhållandet mellan plats och tillhörighet förändras. Gruppen i Stone måste försvara sitt sätt att leva i en omgivning som håller uppsikt över den. Huvudpersonerna i The Losers förflyttar sig till en miljö där deras koder blir ännu mer avvikande. Skillnaden kan hjälpa dig att välja: samvaro och infiltration om du föredrar en skildring av en gemenskap; genremix om du är ute efter ett actionäventyr.

Hells Angels on Wheels, av Richard Rush, är en viktig film i den här cykeln, men dess historiska betydelse räcker inte för att presentera den som en personlig rekommendation från Tarantino med ett bestämt datum. Samma försiktighet gäller alla filmer med Jack Nicholson som nämns i samband med honom. Den här vägen genom filmerna bygger på två identifierbara källor och låter filmerna väcka vidare intresse, utan att fylla på listan med förmodade favoriter.

Tillbaka till Tarantinos genreindelade rekommendationer.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre