Poliziotteschi och Tarantino: börja med Milano kaliber 9

Den säkraste rekommendationen leder till Fernando di Leo och en värld av brottslingar som misstror varandra. Italiensk kriminalfilm handlar inte bara om kommissarien som bryter mot reglerna.

En rekommendation med rötter i Venedig

Quentin Tarantinos entusiasm för Milano kaliber 9, som hade premiär 1972 och regisserades av Fernando di Leo, har ett tydligt belagt offentligt sammanhang. En artikel i Cinematografo, publicerad under filmfestivalen i Venedig 2004, berättar om hans intresse för retrospektiven med italiensk genrefilm och om hur han ville fortsätta prata om filmen efter att ha sett om den. Flera decennier senare återger även presentationen från filmfestivalen i San Sebastián 2024 hans exceptionellt positiva omdöme om filmen.

Det är en säkrare grund än att samla ihop tio våldsamma italienska filmer och anta att alla fått samma beröm. Venedig ger ett konkret tillfälle att datera ett filmbesök; San Sebastiáns presentation dokumenterar att berömmet fortsatt att vara offentligt. Ingen av referenserna utgör en fullständig ranking av poliziotteschi-filmer. Det säkraste valet för att inleda den här resan är därför Milano kaliber 9.

Genrens namn behöver preciseras. Poliziotteschi brukar syfta på italiensk kriminalfilm från 1970-talet, men inom genren samsas filmer med fokus på poliser, brottslingar och medborgare som blir medborgargardister. Di Leo ägnar särskild uppmärksamhet åt brottslighetens hierarkier. Att börja med hans filmer innebär inte att man alltid möter en hjältemodig kommissarie som jagar en solklar skurk.

Vad du ska hålla utkik efter i Milano kaliber 9

Berättelsen kretsar kring Ugo Piazza, spelad av Gastone Moschin, efter hans frigivning från fängelset. Hans tidigare umgänge misstänker att han vet mer än han säger om försvunna pengar. Premissen skapar en annan sorts press än en konventionell utredning: huvudpersonen har ingen neutral plats där han kan berätta sin version. Varje person han möter försöker läsa av honom, skrämma honom eller hitta en motsägelse.

Moschins återhållsamhet bär upp en stor del av spänningen. Hans kropp tycks stå emot frågor som berättelsen ännu inte låter oss få svar på. Tittaren delar de andra rollfigurernas problem med att tolka ett ansikte som avslöjar väldigt lite, men delar inte nödvändigtvis deras intressen. Det avståndet gör identifikationen osäker: att följa Ugo är inte detsamma som att veta vem han är eller att försäkra sig om att han förtjänar vårt förtroende.

Mario Adorf tillför en motsatt energi. Hans verbala och fysiska utbrott synliggör våldet i ett system som kan byta humör utan att byta mål. Konfrontationen mellan en tillbakadragen och en utåtriktad rollfigur håller spänningen vid liv även när ingen skjuter. I den här sortens film kan ett samtal om pengar fungera som ett utdraget angrepp: det viktiga är vem som lyckas bestämma vad som egentligen hände.

Stadsmiljön är inte heller en utbytbar kuliss. Förflyttningarna mellan nöjesställen, affärslokaler och mötesplatser tecknar en stad genomkorsad av särintressen. Frågan om pengarna leder vidare till frågor om lojalitet och makt. Brottsligheten skildras som en organiserad verksamhet med mellanhänder och förpliktelser, även om deltagarna uttrycker sig med personliga hot.

Enligt min egen kritiska läsning ligger en av filmens styrkor i obalansen mellan tempo och väntan. Här finns action och slagsmål, men berättelsen behöver låta en misstanke förbli olöst. Om man bara tittar efter biljakter kan man missa dess mest ihärdiga grepp: att tvinga rollfigurerna att leva med otillräcklig information. Våldet straffar kroppar; ovissheten styr alla deras beslut.

Fortsätt upptäcktsfärden utan att hitta på en Tarantino-lista

La mala ordina, också från 1972, och Il boss, från 1973, låter dig fortsätta utforska Di Leos kriminalfilmer. Tillsammans med Milano kaliber 9 utgör de den så kallade milieu-trilogin. De är inte tre kapitel i ett och samma äventyr som måste ses för att lösa en oavslutad intrig. Genom att se sambandet mellan dem kan man jämföra hur de skildrar brottsorganisationen, dess hantlangare och dess offer.

Det här är ett visningsförslag utifrån regissörens verk, inte en återgivning av en personlig Tarantino-lista. Skillnaden gör att man inte tillskriver ett uttalande om en film innehåll från två andra. Den hjälper också till att förstå räckvidden hos termen kriminalfilm: i de här berättelserna kan det vara viktigare att se brottsvärlden inifrån än att följa den som försöker stoppa den.

Om du ska välja en film att se, fungerar Milano kaliber 9 bra på egen hand. Därefter kan det vara intressant att jämföra den tillknäppte huvudpersonen med maktförhållandena i de andra filmerna. Du behöver inte känna till alla senare hänvisningar till Di Leo för att förstå filmen. Rollfigurerna, spänningen och upplösningarna har en egen logik, oberoende av amerikanska filmskapares beundran.

Filmintresset är värdefullt när det leder från ett berömt namn till en konkret film. Här öppnar Tarantinos entusiasm dörren; när du ser filmen kan du själv avgöra om du tilltalas av Moschins kärvhet, Adorfs aggressivitet eller sättet en transaktion förvandlas till ett hot. Det beslutet tillhör tittaren och kräver inte att man gör rekommendatörens omdöme till en plikt.

Tillbaka till Tarantinos genrebaserade rekommendationer.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre