Film noir definieras inte enbart av detektiver och skuggor. Den kan också kretsa kring en skör identitet, ett hot eller en bedräglig respektabilitet.
Från en konkret hyllning till en filmrunda
I sin intervju med Kim Morgan från 2009, som New Beverly återpublicerade 2017, hyllade Tarantino Nightfall och moderniteten i filmens dialog. Han lyfte också fram Samuel Fullers kvinnliga rollfigurer, däribland huvudpersonen i The Naked Kiss. Det är konkreta utgångspunkter för att utforska film noir, även om de inte innebär att alla måste se just de här filmerna.
Filmrundan kan utökas med Last Embrace, av Jonathan Demme. I Five Things, 2020, uttryckte Tarantino sig positivt om filmen, men med vissa reservationer kring dess karghet. Skillnaden mellan en oreserverad entusiasm och en mer nyanserad uppskattning är värd att bevara. En tittares preferenser beskrivs inte bättre av att man suddar ut invändningarna så att alla titlar verkar lika hyllade.
Urvalet samlar verk som inte erbjuder samma sorts intrig. En flykt präglad av det förflutna, en kvinnas inträde i en gemenskap och en undersökning genomsyrad av paranoia låter oss se olika former av osäkerhet. Den gemensamma nämnaren är avståndet mellan hur en plats eller person verkar vara och de krafter som verkar bakom fasaden.
Nightfall: det förflutna i ett öppet landskap
Nightfall, regisserad av Jacques Tourneur 1956, har Aldo Ray i huvudrollen. Hans rollfigur lever under trycket från händelser som filmen gradvis måste reda ut. Hotet bygger inte enbart på att publiken inte vet vad som hänt: det spelar också roll hur en förklaring förändrar vår relation till någon som vi har sett agera på ett visst sätt.
Strukturen låter det förflutna bryta in i nuets skenbara stabilitet. Ett vardagligt samtal kan få en annan tyngd när vi vet att den vi talar med döljer en farlig historia. Spänningen uppstår både ur den fysiska risken och ur svårigheten att avgöra när man kan lita på någon. Att berätta sanningen kan vara nödvändigt, men utsätter också rollfiguren för konsekvenser som hen inte kan kontrollera.
Kontrasten mellan stadsmiljöer och öppna landskap vidgar film noirs visuella uttryck. Hotet behöver inte utspela sig i en mörk gränd. En ljus eller öppen plats kan minska möjligheterna att gömma sig och göra en kroppslig sårbarhet mer synlig. En vid bildruta innebär inte frihet, lika lite som en klar bild garanterar trygghet.
Dialogen hindrar rollfigurerna från att bli enbart funktioner i intrigen. Ett sätt att svara kan avslöja humor, trötthet, misstro eller en gryende intimitet. Dialogens livfullhet bidrar till att filmen fortfarande känns nära, utan att dess tidsperiod behöver uppdateras. Faran blir mer intensiv när den drabbar människor som verkar existera utanför den kriminella mekanismen.
Fuller och Demme: respektabilitet, misstankar och arvet efter film noir
The Naked Kiss, regisserad av Samuel Fuller 1964, ställer huvudpersonen inför en gemenskap vars välordnade yta inte räcker för att man ska förstå den. Möjligheten att börja ett nytt liv beror på vem som har makt att godta, döma eller utesluta. Filmen tvingar oss att se skillnaden mellan ett synligt rykte och ett beteende som kan förbli dolt.
Kopplingen till film noir kräver inte en traditionell detektiv. Misstankarna kan kretsa kring en kvinna som försöker hitta sin plats och de kriterier som andra använder för att tolka hennes förflutna. Fuller använder skarpa kontraster för att ifrågasätta bekvämligheten i moraliska kategoriseringar: den som verkar respektabel kan dra nytta av en överseende blick som en annan person inte får.
Filmen blir särskilt intressant om man uppmärksammar hur huvudpersonens ställning förändras från plats till plats. Att bli välkomnad, iakttagen eller förhörd är olika situationer, även om de utspelar sig i samma miljö. Hur en gemenskap fördelar tillit och misstankar blir en del av handlingen. Intrigen synliggör den fördelningen i stället för att bara lösa en gåta.
Last Embrace, som hade premiär 1979, riktar instabiliteten mot en rollfigur spelad av Roy Scheider. Han ställs inför tecken som han måste tyda samtidigt som hans egen trygghet undergrävs. Spänningen förenar undersökning med sårbarhet. Det räcker inte att samla information: man måste också avgöra vad den betyder och om den som försöker förstå den är i stånd att känna igen ett verkligt hot.
Denna förskjutning gör det möjligt att tala om neo-noir som en relation till en tradition, inte som ett recept på mörk filmfotografi. Genren kan återuppliva misstron, det förflutna som återvänder eller identitetens skörhet och omforma dem under andra historiska förhållanden. Diskussionen om neo-noir och brottslighet i Los Angeles utvecklar en av dessa linjer, utan att täcka in termens alla geografiska möjligheter.
Filmvisningen erbjuder tre sätt att betrakta faran: att följa någon som förföljs av sitt förflutna, att misstro en till synes respektabel gemenskap och att följa en undersökning som nöter ner tryggheten hos den som utför den. Skillnaderna är viktigare än att samla detektiver, vapen och skuggor på en lista över kännetecken. Tarantinos dokumenterade hyllning är en utgångspunkt för filmrundan; varje film bär sedan sitt eget intresse genom sina val kring information, rum och tillit.
Se urvalet av Tarantinos rekommendationer efter genre.
Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre
