Hämndfilmer rekommenderade av Tarantino: från trauma till motattack

En hämndfilm kan utlova befrielse och ändå lämna en tomhetskänsla efter sig. Tarantinos dokumenterade val omfattar berättelser med mycket olika sätt att omvandla skada till handling.

Rolling Thunder: ett val med ett tydligt datum

Rolling Thunder, regisserad av John Flynn 1977, finns bland filmerna som Quentin Tarantino valde ut till omröstningen i Sight and Sound från 2012. Det valet gör det möjligt att rekommendera filmen med en tydlig källhänvisning: den fanns bland titlarna han valde ut till den omröstningen. Det visar inte att den alltid ligger högst på listan över hans favoriter inom hämndfilm, och ger inte heller stöd för att tillskriva honom vilken tolkning som helst av filmens scener.

Filmen följer Charles Rane, en veteran som återvänder från Vietnam och möts av ett samhälle redo att fira hans hemkomst, men som i liten utsträckning förmår förstå honom. William Devane gestaltar en person vars återhållsamhet gör det svårt att skilja mellan disciplin, känslomässig distans och lidande. Innan berättelsen övergår i en jakt fungerar hemkomsten redan som en kris. Våldet som följer skapar inte en sårad man ur intet: det möter en tidigare erfarenhet av fångenskap och förlust.

Det intressanta med denna uppbyggnad är att hämnden inte i efterhand löser allt som hänt tidigare. Huvudpersonen kan identifiera de ansvariga för en konkret attack, men kan inte därigenom göra hemmet till den plats han hoppades få tillbaka. Ur den synvinkeln är filmen kärvare än en enkel kompensationsfantasi. Handlingen erbjuder tydliga mål och handlingar samtidigt som den lämnar öppet hur mycket detta kan reparera.

Tommy Lee Jones spelar Johnny Vohden, en annan veteran vars relation till Rane tillför en sorts kärv kamratskap. Samarbetet mellan de två behöver inga långa tal för att bli begripligt. Vana vid fara ersätter en del av den vanliga kommunikationen. Denna fåordighet gör det möjligt att se något särskilt värdefullt inom genren: personer som agerar tillsammans utan att deras samförstånd innebär känslomässig återhämtning eller en tydligt föreställbar framtid.

Tre hämndfilmer samlade av programmeraren

En annan belagd rekommendation återfinns i New Beverlys program för mars 2011, som Tarantino satte samman. Den 8 mars visades The No Mercy Man, Johnny Firecloud och Summertime Killer i ett trippelprogram med hämndtema. Urvalet är mer konkret än en lista som sprids utan källa: det anger titlar, ett datum och ett visningstillfälle. Värdet ligger i att visa vilka filmer han ville ställa mot varandra inför publiken.

Johnny Firecloud, av William Allen Castleman, placerar konflikten i det rasistiska våld som en urfolksveteran utsätts för när han återvänder till sin hembygd. Den som väljer att se filmen bör uppmärksamma skillnaden mellan att skildra en brutal omgivning och att automatiskt göra brutaliteten till ett rättfärdigande av varje grepp i underhållningen. Filmen bygger upp en avsiktligt obehaglig följd av övergrepp innan huvudpersonen får möjlighet att slå tillbaka.

Detta grepp gör det möjligt att jämföra våld på två nivåer: den personliga skadan och den kollektiva tolerans som gör den möjlig. Fienden är inte begränsad till en enskild motståndare. Maktförhållandena inom samhället avgör vem som kan skydda sig och vem som blir lyssnad på. Filmen hör till exploateringsfilmen, med dess överdrifter och diskutabla val, men att den ingår i ett temaprogram innebär inte att den måste reduceras till mängden bestraffning den bjuder på.

Summertime Killer, regisserad av Antonio Isasi-Isasmendi, skildrar en annan variant: hämnd som ett projekt som sträcker sig från en barndomsupplevelse till handling i vuxen ålder. Tidens gång för in förberedelser, identitet och ett avstånd mellan minnet och de mål som finns i nuet. Idén om en yrkesmördare som arbetar sig igenom en lista kan kännas bekant för Tarantino-publiken, men den likheten räcker inte för att hävda att varje beslut i hans manus härrör från denna film.

The No Mercy Man, regisserad av Daniel Vance, tillför ytterligare en veteranfigur och en ny konflikt med omgivningens våld. I ett trippelprogram blir upprepningen av vissa motiv inte längre en brist som måste döljas: den gör det möjligt att se hur ton, huvudperson och typ av våld skiftar. Programmet dokumenterar denna möjlighet till jämförelse. Det är inget påstående om att de tre filmerna har samma förtjänster eller ger samma tillfredsställelse.

Vad som inte bör förväxlas med en rekommendation

Thriller: A Cruel Picture och Lady Snowblood förekommer ofta i dessa samtal på grund av sin koppling till Kill Bill. Visuell påverkan, återanvänd musik och en positiv recension är belägg av olika slag. En karaktärs utstyrsel eller likheten mellan två händelseförlopp räcker inte i sig för att återskapa en rangordning av favoriter. Därför bygger den här genomgången på en omröstning och ett program med angivna datum, i stället för att tillskriva honom en påstått definitiv lista.

Det är också bra att skilja mellan hämnd och självtagen rättskipning. Hämnaren svarar på en identifierbar skada; den självpåtagne rättskiparen kan anse sig ha ett allmänt uppdrag att straffa brott. Gränserna flyter ihop, men påverkar förhållandet till lagen och offren. Berättelser om kvinnor i fängelse med koppling till hans rekommendationer erbjuder en annan kombination av övergrepp, överlevnad och uppror, utan att alla rymningar därför bör klassas som hämnd.

Tillbaka till Tarantinos genreindelade rekommendationer.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre