Ozploitation: var du kan börja bland filmerna som Tarantino lyft fram

Oändliga vägar, kusliga sjukhus och motorcykelgäng: etiketten ozploitation rymmer mycket olika australiska filmer. Tarantinos relation till dem ger en ingång via konkreta titlar, utan att vi hittar på någon ranking.

Dokumentären som samlade en splittrad skara entusiaster

Not Quite Hollywood, regisserad av Mark Hartley och premiärvisad 2008, är den tydligaste utgångspunkten för att lära känna Quentin Tarantinos försvar av den här sortens film. Hans medverkan ingår i en större berättelse om australisk exploateringsfilm. I en intervju från juli 2009 berättade Hartley att han intervjuade Tarantino innan finansieringen var säkrad och att materialet hjälpte honom att presentera projektet. Tarantinos medverkan är alltså mer än ett dekorativt framträdande av en kändis som gillar blodiga filmer.

Ozploitation betecknar en samling australiska produktioner inriktade på starka intryck, folklig underhållning och genremarknader. Här ryms sexkomedier, skräck, äventyr, action och vägfilmer. De har inte alla samma estetik eller skildrar samma Australien. Det är bäst att släppa förväntningen att bara hitta variationer på Mad Max: en berättelse om telekinesi på ett sjukhus och en thriller om långtradarchaufförer kan båda ingå, trots att de bygger upp spänningen på helt olika sätt.

För att skilja mellan personliga preferenser och lösa kopplingar finns en andra särskilt användbar källa: programmet som Tarantino satte ihop för New Beverly i mars 2011. Där ingick Road Games och Stone. Programmet dokumenterar ett urval som visades för publik, utan att det behöver göras om till en lista över hans bästa australiska filmer. Det gör det också möjligt att skilja regissörens rekommendation från åsikter som andra journalister lade till när de presenterade filmserien.

Roadgames och Patrick: två sätt att stänga in publiken

Roadgames, regisserad av Richard Franklin, är ett bra förstaval för den som föredrar spänning framför explicit skräck. Filmen hade premiär 1981 och placerar Stacy Keach bakom ratten på en lastbil, medan Jamie Lee Curtis dyker upp i spåren av en misstänkt brottshistoria. Vägen tycks erbjuda frihet, men huvudpersonen blir till slut fångad i det han tror sig ha sett. Att följa fordon, iaktta gester och fantisera ihop berättelser om främlingar förvandlar ett öppet landskap till en utredning utan några garantier.

Filmen kan analyseras som ett spel mellan perception och rörelsefrihet. I ett hus kan man gå tillbaka till ett rum och kontrollera ett spår; på en väg försvinner människor och avstånden förändrar möjligheterna. Lastbilschauffören har ett upphöjt perspektiv och många timmar på sig att titta, men det gör honom inte allvetande. Humorn i hans samtal och tankesprång hindrar intrigen från att bli en enkel rad hot från anonyma personer.

Att filmen fanns med i programmet i mars 2011 är den dokumenterade rekommendationen här. Tolkningen av hur spänningen byggs upp är ett kritiskt förslag inför visningen, inte ett citat från Tarantino. Den som väntar sig en exakt motsvarighet till Death Proof hittar släktskap i miljö, fordon och fokus på rörelse, men berättelsen är en annan. Franklin ger betraktarens fantasi stort utrymme innan han bekräftar eller kullkastar dess slutsatser.

Patrick, också regisserad av Franklin, hade premiär 1978. Hartleys dokumentär tar med den i samma filmhistoriska landskap; Tarantinos beundran för filmen nämns återigen i en intervju med Hartley som SBS publicerade 2013. Det handlar om originalfilmen, inte nyinspelningen som Hartley regisserade flera decennier senare. Skillnaden är viktig, eftersom samma titel inte innebär samma skådespelare, iscensättning eller rekommendation.

Här kommer hotet från en patient som verkar orörlig och den aktivitet som döljer sig bakom stillheten. Sjukhuset präglas av rutiner, hierarkier och en yrkesmässig tilltro till det som går att mäta. Skräcken för in en vilja som inte låter sig fångas av sådana iakttagelser. Till skillnad från förflyttningarna i Roadgames arbetar Patrick med en kropp som envist blir kvar på samma plats: att betrakta patienten och avgöra vad han förstår blir en form av spänning.

Stone och en upptäcktsfärd utan en påhittad lista

Stone, regisserad av Sandy Harbutt 1974, ger en annan ingång till filmvågen. Tarantino tog med den som midnattsvisning i mars 2011. Filmen närmar sig en motorcykelklubbs värld genom en polis som måste leva tillsammans med medlemmarna. Berättelsen kretsar både kring hotet om brott och gruppens regler: vem hör till, vilket beteende väcker misstankar och hur mycket kan en nykomling förstå.

Att se den efter de två Franklin-filmerna gör det lättare att uppfatta bredden i etiketten. Motorcykelgemenskapen tar det gemensamma rummet i besittning; sjukhuset samlar spänningen kring en enskild person; vägen löser upp vissheten bland främlingar. Vi behöver inte låtsas att Tarantino själv gjorde den jämförelsen för att använda den som en resväg genom filmerna. Här finns tre narrativa upplevelser med olika dokumentära belägg och en verifierbar koppling till hans filmintresse.

Därefter kan Hartleys dokumentär användas för att bredda kartan och se vem som rekommenderar varje titel och utifrån vilket minne. Skådespelarnas, teknikernas och regissörernas medverkan är inte utbytbar mot Tarantinos. Bland de många ingångarna ger artiklarna om australisk film och dess inflytande och exploateringsfilmens grindhousekultur möjlighet att gå vidare från hans tittarpreferenser till hans arbete som filmskapare.

Tillbaka till Tarantinos genreindelade rekommendationer.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre