Vägen kan vara ett löfte om frihet, en fälla eller en arena för fysisk bravur. De här filmerna utforskar alla tre möjligheterna.
Filmerna som inleder samtalet om Death Proof
Vanishing Point, Dirty Mary Crazy Larry och Gone in 60 Seconds utgör en särskilt relevant resa för den som kommer från Death Proof. Hänvisningarna till den här sortens bilfilm hör till rollfigurernas värld och deras föreställningar om vägen. De utgör inte i sig någon ranking som Quentin Tarantino har sammanställt, och det går inte heller att tillskriva honom en jämförande bedömning som han inte har publicerat.
I intervjun med Chris Nashawaty för Entertainment Weekly i juni 2006 pekade Tarantino ut Vanishing Point som den främsta referensen för den här typen av biljakt. Det är ett uttryckligt stöd för en specifik film, inte en rangordning av de tre titlarna.
En distinktion som regissören själv har gjort hjälper till att sätta filmerna i sitt sammanhang. I samtalet med Sebastian Haselbeck 2009, återgivet av The Grindhouse Cinema Database, skiljde han Dirty Mary Crazy Larry, som distribuerades av ett stort bolag, från hans strikta definition av en grindhousefilm. Att en film visades på vissa biografer innebär inte automatiskt att den producerades oberoende eller i marginalen.
Den här preciseringen är viktig eftersom biljaktfilmer kommer från olika håll. De har motorer, flykter och fysiska risker gemensamt, men kan erbjuda mycket olika upplevelser. I vissa förvandlas föraren under resan till en nästan mytisk gestalt. I andra ligger tyngdpunkten på samspelet i bilen eller på en växande mängd fysiska hinder. Om man ser skillnaderna blir det lättare att välja film utan att reducera allt till snabba bilar.
Vanishing Point och Dirty Mary Crazy Larry: två sätt att fly
Vanishing Point, regisserad av Richard C. Sarafian 1971, följer Kowalski, spelad av Barry Newman, på en flykt som får större betydelse än det ursprungliga målet. Den vita Dodge Challenger-bilen blir ett välbekant inslag i landskapet. Vägen erbjuder vida vyer, men det betyder inte att huvudpersonen får allt fler valmöjligheter.
Förhållandet mellan rörelse och inringning är en av filmens grundläggande spänningar. Bilen kan fortsätta framåt samtidigt som nätet som ska stoppa den dras åt. Farten upphäver inte territoriets struktur: det finns kommunikationer, kontroller och platser där vägen inte längre erbjuder någon utväg. Åskådaren kan känna frihet i en bild och hot i informationen som följer med den.
Radion tillför ytterligare en dimension till färden. Förarens upplevelse blir en berättelse för människor som inte sitter i bilen. När berättelsen sprids förändras dess räckvidd: en enskild flykt kan bli en symbol för andra. Det är värt att uppmärksamma avståndet mellan det Kowalski upplever och det andra projicerar på honom, eftersom filmen inte alltid låter de två sakerna sammanfalla.
Dirty Mary Crazy Larry, regisserad av John Hough och premiärvisad 1974, bygger sin energi kring flykten och ett spänt samliv. Peter Fonda, Susan George och Adam Roarke delar ett trångt utrymme där den enes beslut omedelbart påverkar de andra. Bilen fungerar som tillfälligt skydd, flyktredskap och en plats där det är svårt att undvika en diskussion.
Biljakten har därmed en mycket konkret mellanmänsklig dimension. Föraren kan vara skicklig, men har inte kontroll över alla passagerarnas önskningar, invändningar eller reaktioner. Gruppen måste fortsätta röra sig samtidigt som de försöker komma överens. Det skiljer filmen från en abstrakt uppvisning i bilkörning: reaktionerna inne i bilen är lika viktiga som fordonen bakom den.
En jämförelse mellan filmerna visar två olika skalor inom samma genre. Vanishing Point lyfter fram en ensam gestalt som får allt större betydelse under färden. Dirty Mary Crazy Larry gör friktionen mellan människor som tvingas dela på en flykt mer påtaglig. Vägen kan förstärka en individs legend eller samla en grupps problem på ett ställe, utan att i något av fallen upphöra att vara underhållande.
Gone in 60 Seconds: biljaktens roll i berättelsen
Den relevanta referensen är Gone in 60 Seconds, gjord av H. B. Halicki 1974, inte nyversionen från 2000. Den långa slutjakten ger bilarna, gatorna och hindren en betydelse som går utöver rollen som en enkel final. Längden gör det möjligt att känna hur slitaget byggs upp: varje avverkad sträcka förändrar förutsättningarna för nästa.
För att uppskatta den effekten är det bra att titta på sambandet mellan rumslig kontinuitet och skador. En kollision blir intressant när vi förstår varifrån den kommer, vilken del av fordonet som träffas och hur det påverkar bilens fortsatta rörelser. Spänningen bygger inte bara på att antalet smällar ökar. Publiken behöver också kunna följa situationen och uppfatta ansträngningen som krävs för att hålla den igång.
De tre filmerna erbjuder alltså olika sätt att bygga upp en biljakt: att förvandla en flykt till en myt, att stänga in en konfliktfylld relation i en bil eller att sätta maskinens och förarens uthållighet i centrum för upplevelsen. Det är frågor som också hjälper oss att se på Tarantinos action, även om varje verk förtjänar en självständig analys och inte bara bör betraktas som en samling referenser.
Släktskapet med roadmoviegenren gör inte alla dess undergenrer utbytbara. Bikerfilmer kan lägga större vikt vid gruppen, dess koder och relationen till samhället. Här står en jagad bils rörelse och sättet att få publiken att förstå dess möjligheter i centrum. Börja med vilken som helst av de här tre filmerna och upptäck hur mycket upplevelsen kan variera utan att lämna asfalten.
Se urvalet av Tarantinos rekommendationer efter genre.
Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre
