Krigsfilm rekommenderad av Tarantino: propaganda, uppdrag och äventyr

Krigsfilmerna i hans filmbibliotek omfattar mycket mer än slag: de rymmer också spionage, motstånd och äventyrsunderhållning.

Ett urval av favoriter, inte en definitiv rangordning

Tarantino hyllade i sin intervju med Ella Taylor för The Village Voice, i augusti 2009, propagandafilmer som This Land Is Mine, Man Hunt och Reunion in France. Det här urvalet leder vidare till filmer där ockupation, förföljelse och motstånd är lika viktiga som striderna. Kriget förändrar civilbefolkningens liv och förvandlar till synes privata beslut till handlingar med politiska konsekvenser.

De tre titlarna är en bra utgångspunkt för en användbar distinktion. En film om andra världskriget kan utspela sig långt från skyttegravarna, och en film som gjordes under kriget utgår från en annan horisont än en senare rekonstruktion. Den ursprungliga publiken kände inte till det historiska slutet. Behovet av att övertyga, mobilisera eller försvara en ståndpunkt präglade filmens relation till samtiden.

Den här dimensionen utesluter inte underhållning. Spänning, romantik och äventyr kan förmedla ett politiskt resonemang och samtidigt fungera som dramatiska upplevelser. För att se hur kan man fråga sig vem som har tillgång till information, vem som kan röra sig fritt och vilka risker ett samtal innebär. Ockupation kan skildras genom en bevakad dörr eller en misstanke snarare än ett stort slag.

Motstånd och förföljelse i tre filmer från 1940-talet

This Land Is Mine, regisserad av Jean Renoir 1943, kretsar kring en lärare som spelas av Charles Laughton. Huvudpersonens sårbarhet förändrar bilden av mod. Filmen behöver inte framställa honom som fysiskt osårbar för att göra hans beslut betydelsefulla. Rädslan är en del av det moraliska dilemmat: att handla får en annan innebörd när personen förstår vad han kan förlora.

Det är just den här skalan som gör filmen intressant för en filmkväll med krigsfilm. Makten utövas över institutioner, ord och vardagliga relationer. Ett samhälle kan anpassa sig, göra motstånd eller på olika sätt rättfärdiga sin anpassning. Publiken ser hur det offentliga språket och privata beteenden hamnar i konflikt. Kriget framstår inte som en händelse utanför byn, utan som en kraft som omformar dess lojaliteter.

Man Hunt, regisserad av Fritz Lang och premiärvisad 1941, erbjuder en annan ingång: människojakten. Handlingen gör den förföljda personen tvungen att hela tiden bedöma vad motståndaren vet och hur mycket hen kan lita på en främling. Spänningen bygger på en obalans i resurser. Hotet försvinner inte bara för att man lämnar en plats, eftersom det kan dyka upp igen i ett nätverk av kontakter och övervakning.

Lang använder den osäkerheten för att göra miljön otrygg. En gata, ett rum eller ett gömställe får en annan innebörd beroende på vem som kontrollerar in- och utgångarna. Publiken deltar i huvudpersonens överväganden och upptäcker att flykt inte nödvändigtvis innebär att friheten återvinns. Filmen passar den som söker spionagespänning snarare än storskaliga militära operationer.

Reunion in France, regisserad av Jules Dassin 1942, placerar melodramat i det ockuperade Frankrike. Joan Crawford spelar huvudrollen i en berättelse där personliga relationer präglas av frågor om samarbete och motstånd. En persons sociala fasad räcker inte längre för att avgöra var hen står. En gest som verkar försiktig kan tolkas som medlöperi, medan ett intimt beslut kan få politisk betydelse.

Att se den tillsammans med de föregående filmerna gör det möjligt att jämföra tre dramatiska drivkrafter: det moraliska uppvaknandet, förföljelsen och tilliten. Man behöver inte rangordna dem från bäst till sämst för att uppskatta deras olikheter. Varje film hittar ett sätt att göra konfliktens tryck på en enskild människas liv påtagligt, och var och en kräver att publiken förhåller sig på ett särskilt sätt till rädsla, hemligheter och ansvar.

Från kommandouppdrag till italienskt spektakel

I ett offentligt samtal på Castro Theatre, återgivet av Michael Guillen i augusti 2009, försvarade Tarantino The Inglorious Bastards, av Enzo G. Castellari, som ett äventyr om män på ett uppdrag. Den italienska filmen från 1978 tar oss från civil spänning till mer fysisk energi: en oregelbunden grupp, faror som avlöser varandra och en operation som kräver att olika temperament samordnas.

Det som lockar med den här typen av äventyr är kombinationen av kollektiv effektivitet och individuell bångstyrighet. Deltagarna kan vara användbara just därför att de inte riktigt passar in i en regelstyrd organisation. Den motsättningen skapar konflikter redan innan de möter fienden. För att handlingen ska fungera måste gruppen dra nytta av sina olikheter utan att splittras av dem, och ett abstrakt uppdrag måste förvandlas till konkreta hinder.

Benämningen macaroni combat hjälper till att placera den här italienska krigsfilmen i sitt sammanhang, men får inte ersätta titlarna och deras regissörer. Alla krigsfilmer som Tarantino uppskattar tillhör inte heller den traditionen: i Five Things, 2020, lyfte han fram Apocalypse Now när han mindes 1979 års filmutbud. Coppolas film låter den militära resan utvecklas till en upplösning av auktoriteten och själva upplevelsen. Vilken av dessa vägar man väljer beror på om man söker civilt motstånd, kommandosoldaters äventyr eller en djupdykning i krigets destruktiva logik.

Se urvalet av Tarantinos rekommendationer efter genre.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre