Två filmer från 1973 erbjuder helt olika ingångar till 1970-talets populära afroamerikanska film och Tarantinos preferenser.
Två filmer med dokumenterat stöd, utan att fylla i en påhittad lista
Coffy och The Mack finns med i urvalet av grindhouseklassiker som Quentin Tarantino överlämnade till Sebastian Haselbeck under inspelningen av Inglourious Basterds. The Grindhouse Cinema Database publicerade dokumentet, där båda filmerna anges bland Tarantinos favoriter. Det gör att de kan rekommenderas som konkreta ingångar. Det innebär inte automatiskt att alla filmer i blaxploitationcykeln är personliga rekommendationer från filmskaparen.
Båda hade premiär 1973, men eftersträvar olika effekter. Coffy, regisserad av Jack Hill, handlar om en kvinna som konfronterar en värld av narkotika och korruption. The Mack, av Michael Campus, skildrar en hallicks väg mot toppen och maktförhållandena omkring honom. Skillnaden mellan en hämndhistoria och en berättelse om kriminell framgång påverkar vilken sorts identifikation filmerna erbjuder.
Begreppet blaxploitation omfattar filmer som gav svarta huvudpersoner större utrymme i kommersiell film, även om produktionsvillkoren och de politiska ståndpunkterna inte var enhetliga. Blaxploitationens historia och betydelse ger den bakgrunden. När man väljer film är det också värt att bevara skillnaderna i handling, genre och perspektiv, som en bred etikett kan dölja.
Coffy: initiativ, förklädnader och korruption
Pam Grier spelar en sjuksköterska som använder sin förmåga att iaktta och spela olika roller för att ta sig in på farliga platser. Filmens intresse ligger inte bara i att se henne hävda sig med våld. En del av spänningen uppstår när hon låter andra få en felaktig bild av henne. Publiken känner till hennes avsikt och väntar på ögonblicket då skillnaden i information blir avgörande.
Korruptionen knyter samman områden som till en början kan verka åtskilda. En persons offentliga image garanterar inte att personens intressen skiljer sig från en öppet erkänd brottslings. Den insikten förändrar vedergällningens räckvidd. Problemet handlar inte bara om att undanröja ett avgränsat hot: det finns relationer som skyddar och återskapar våldet, och vissa av dem bär tecken på respektabilitet.
När man ser filmen är det givande att lägga märke till hur huvudpersonen ändrar sitt beteende. Hur hon går in i ett rum, när hon väljer att tala och vad hon låter någon annan tro är dramatiska handlingar. Våldet ingår i en strategi, även om den strategin också kan misslyckas eller bli smärtsam. Grier håller ihop rollfiguren medan hon växlar uttryck och berättelsen blandar provokation, spänning och fysiska utbrott.
Filmen tar också upp spänningar kring hur dess hjältinna framställs. Hennes handlingskraft samsas med ett iscensättande som exploaterar hennes kropp kommersiellt. Att se den dubbelheten gör det möjligt att uppskatta filmen utan att låtsas att alla dess delar pekar i samma frigörande riktning. En viktig huvudperson gör inte frågan om hur hon betraktas överflödig; tvärtom blir den mer precis.
The Mack: framgång, exploatering och tillhörighet
I The Mack spelar Max Julien Goldie, vars väg mot toppen får oss att se framgång som något som formas i relation till andra. Kläderna, pengarna och miljöerna där han visar upp sig gör en social position synlig. Rollfiguren behöver bli erkänd, och det behovet är en del av hans verksamhet. Makten ligger inte bara i det han äger, utan också i att få andra att se honom som någon som äger det.
Filmen erbjuder därmed en annan upplevelse än Coffy. Huvudpersonen deltar i en exploaterande ekonomi, även om berättelsen kan ge honom en viss attraktionskraft, humor eller förmåga att stå emot andra makter. Närheten till en kriminell rollfigur innebär inte nödvändigtvis att filmen godkänner hans verksamhet. Men det räcker inte heller att hänvisa till den skillnaden för att slippa granska hur filmen fördelar sympati och lidande.
Relationerna till familjen och gemenskapen introducerar värderingar som inte alltid sammanfaller med pengar. En uppgång kan framstå som en seger ur ett perspektiv och som en förlust ur ett annat. Berättelsen blir intressant när den låter oss se vilka band som förändras i takt med att huvudpersonen blir mer offentligt erkänd. Framgång är ingen neutral mängd: den förändrar vem som kan be honom om något och vem han väljer att lyssna på.
Kläderna gör jämförelsen mer nyanserad. I Coffy kan de fungera som ett sätt att infiltrera; på Goldie blir de ett sätt att visa upp en uppnådd position. Att klä sig innebär att påverka vad andra tror sig veta om rollfiguren.
Att se båda filmerna gör det möjligt att jämföra en hjältinna som infiltrerar ett system för att bekämpa det med en huvudperson som försöker skaffa sig en position i en kriminell värld. Man kan välja ordning efter om man är mest intresserad av action eller av berättelsen om en uppgång; Tarantinos urval föreskriver ingen bestämd ordning. Hans dokumenterade val öppnar en väg genom originalfilmerna. Den senare kopplingen till blaxploitationhyllningen i Jackie Brown hör till en annan diskussion, som inte bör ersätta uppmärksamheten på dessa verk och den publik de skapades för.
Se Tarantinos rekommendationer efter genre.
Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre
