Tarantinos intresse för kampsportsfilm skiljer mellan regissörer, stjärnor och kampstilar. Hans entusiasm för Wang Yu ger en särskilt tydlig ingång.
Ett urval med en konkret utgångspunkt
Essän Wang Yu: Superstar! Super Director!, publicerad av Quentin Tarantino på New Beverly den 23 april 2020, erbjuder ett igenkännbart urval inom kampsportsfilmen. Där lyfter han fram The One-Armed Swordsman och lyfter fram fyra filmer regisserade av Wang Yu: The Chinese Boxer, Beach of the War Gods, The One-Armed Boxer och Master of the Flying Guillotine. Texten ger en utgångspunkt för ett filmtittande; den är ingen universell rangordning av all asiatisk film.
Det blir lättare att orientera sig om man skiljer mellan traditionerna. En berättelse om svärdskämpar, en knytnävskamp och ett äventyr med nästan fantastiska krafter kan ha samma skådespelare eller publik utan att fungera på samma sätt. Avståndet mellan motståndarna, föremålens betydelse och förväntningarna på trovärdighet förändras. Guiden om chambara, wuxia och kampsportsfilm utvecklar den ramen. Här handlar det om hur man väljer filmer som tydliggör skillnaderna.
Det är också bra att identifiera filmerna med originaltiteln eller en tillräckligt välkänd alternativ titel. Internationella distributioner har ändrat namn och marknadsfört olika filmer på ett sätt som fått dem att verka besläktade. The One-Armed Swordsman och The One-Armed Boxer är inte två utbytbara titlar på samma film. Om man vet vilken film man ser undviker man att förväxla kontinuiteten i en stjärnas image med en bokstavlig kontinuitet mellan rollfigurer och handlingar.
Från svärd till knytnävar: tre sätt att bygga upp actionen
The One-Armed Swordsman, regisserad av Chang Cheh för Shaw Brothers 1967, har en huvudperson vars förmåga att slåss måste byggas upp på nytt efter en stympning. Den kroppsliga begränsningen förändrar hans förhållande till disciplinen och till andra människor. Det räcker inte att se vem som vinner varje strid: det viktiga är hur en kampstil blir ett uttryck för en identitet som har behövt återskapas.
Filmen låter oss se sambandet mellan förödmjukelse och lärande. Hjälten har inte från början en färdig lösning på varje hot. Tiden han behöver för att anpassa sig ger den efterföljande rörelsen större betydelse. En gest kan kännas spännande eftersom den påminner om en tidigare svårighet, inte bara för att den är snabb eller spektakulär. Minnet av ansträngningen gör koreografin till en del av berättelsen.
The Chinese Boxer, från 1970, placerar även Wang Yu bakom kameran. När svärdet försvinner förändras upplevelsen av risken: avståndet krymper och kraften i slagen verkar komma mer direkt från kroppen. Miljön är fortfarande avgörande. Ett rum fullt av motståndare erbjuder ingångar, hinder och möjligheter att placera sig, sådant som måste gå att uppfatta medan handlingen pågår. Ett tydligt rum gör att en strid med många deltagare behåller sin spänning.
Beach of the War Gods, från 1973, skalar upp till en kollektiv konfrontation. Frågan är inte längre bara hur en kämpe bemöter sin motståndare, utan också hur en grupp organiserar sig och försvarar en plats. För publiken ligger intresset i växlingen mellan överblicken och den enskilda personen. Om någon av dessa två delar går förlorad kan striden bli abstrakt eller splittras upp i episoder utan samband.
Den flygande giljotinen och Bruce Lees roll
The One-Armed Boxer och Master of the Flying Guillotine ger en ingång till en mer extravagant variant. Motståndarna känns igen på sina särpräglade förmågor, vapen och utseenden. Spänningen kommer delvis av att upptäcka vilka särskilda regler varje möte för med sig. Kampen liknar då ett problem som kräver en specifik lösning: det är ingen garanti att samma teknik fungerar mot en fiende som är konstruerad på ett annat sätt.
I sin essä från 2020 uttrycker Tarantino särskild tillgivenhet för Master of the Flying Guillotine, men skiljer den tillgivenheten från en oklanderlig bedömning av filmens berättarstruktur. Han hyllar också Bruce Lees scen i dojon i Fist of Fury, samtidigt som han framför stark kritik mot Lee som regissör för Way of the Dragon. Hans ståndpunkt innebär alltså inte att han utan förbehåll rekommenderar en stjärnas hela filmografi.
Fist of Fury, regisserad av Lo Wei 1972, är ett användbart tillskott till den här genomgången eftersom Bruce Lees närvaro spelar så stor roll. Hållningen, väntan och uppmärksamheten på motståndaren är lika mycket en del av handlingen som slaget. En skådespelare kan förändra tempot i en scen innan han rör sig: publiken lägger märke till vad han tittar på, hur länge han dröjer med att svara och vilket förhållande han har till utrymmet omkring sig.
Ett vapen påverkar också hur lång tid man har på sig att reagera: dess räckvidd tvingar motståndaren att beräkna när det går att komma nära.
För en första dubbelföreställning kan The One-Armed Swordsman och The Chinese Boxer ställas mot varandra som exempel på svärd respektive knytnävar; det är ett redaktionellt förslag på ordningsföljd, inte en instruktion från Tarantino. Därefter öppnar den flygande giljotinen för en mer fantastisk riktning. Berättelser om kriminella organisationer hör hemma på en annan filmrunda, den med yakuza-film. Om man håller isär skillnaderna blir urvalet rikare och man undviker att samla all asiatisk film med våld under en och samma etikett.
Se urvalet av Tarantinos rekommendationer efter genre.
Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre
