Tarantinos inflytande på 1990-talets thriller

Efter Reservoir Dogs och Pulp Fiction användes beteckningen tarantinsk om många thrillers. Jämförelsen beskriver vissa gemensamma grepp, men bevisar inte att varje film tillkom som en medveten kopia.

Drag som blev lätta att känna igen

Kriminella som diskuterar vardagliga ting, berättelser som kastar om tidsordningen och kontrasten mellan humor och våld ingår i den offentliga bilden av Tarantinos filmkonst på 1990-talet. Att dessa drag blev så synliga gjorde dem till en snabb referens när andra filmer skulle kommenteras. Ordet tarantinsk kunde användas för att placera ett verk, men reducerade ibland olika filmer till en kort lista över likheter.

Dialogen är ett av de tydligaste exemplen. Ett samtal om mat, smak eller vanor kan fördröja handlingen och låta rollfigurerna etablera hierarkier. Hotet försvinner inte under samtalet: det hålls på vänt. Att bara kopiera det triviala ämnet bevarar greppets yta, men kan göra att dess dramatiska funktion går förlorad. Det avgörande är vem som styr samtalet, vilken information som saknas och vilka följder avbrottet får.

Den fragmenterade berättarstrukturen innebär en liknande utmaning. Att ändra scenordningen skapar överraskning, men garanterar inte att strukturen har ett eget syfte. I Pulp Fiction förändrar episodernas placering tittarens relation till rollfigurer som återkommer vid tidigare eller senare tidpunkter i sina liv. Effekten beror på helheten i upplägget, inte på att ett tidshopp läggs till som prydnad.

Även ett sätt att föra samman våld och komedi blev igenkännbart. En olycka kan bryta en högtidlig situation; ett hot kan samexistera med en absurd diskussion. Det handlar inte bara om att lägga in ett skämt efter ett övergrepp. Tonen måste balanseras, man måste bestämma genom vilken rollfigur situationen betraktas och avväga hur mycket tid varje reaktion får. Att efterlikna ett synligt resultat återskapar inte automatiskt processen som får det att fungera.

En samling filmer, inte en enda skola

I kritiska skildringar av den perioden nämns titlar som Things to Do in Denver When You’re Dead, 2 Days in the Valley och Go. BFI tar upp dem i sin behandling av de tidiga Tarantinofilmernas inflytande. Jämförelsen gör det möjligt att studera ett igenkännbart filmklimat, men ger inte stöd för att tillskriva alla upphovspersoner samma avsikt eller hävda att varje producent finansierade sin film för att upprepa en exakt formel.

Här är det användbart att skilja mellan inflytande och likhet. Ett uttalande från en regissör kan belägga en konkret referens. En kritisk jämförelse identifierar gemensamma grepp utifrån. Och en reklamkampanj kan använda en koppling utan att den förklarar hela projektets ursprung. Om man blandar ihop dessa tre nivåer blir en praktisk etikett en alltför enkel industrihistoria.

Det brittiska fallet kräver ytterligare en reservation. Guy Ritchies kriminalfilmer jämförs ofta med Tarantino, men de bygger också på lokala dialekter, miljöer och komiska traditioner. Lock, Stock and Two Smoking Barrels samlar kriminella, missförstånd och en mycket utpräglad berättarenergi. Att se likheter kräver inte att man förnekar dessa särdrag eller framställer brittisk thrillerfilm som ett område utan historia före Pulp Fiction.

Beteckningen Tarantinogenerationen beskriver bättre ett mottagande än en verklig organisation. Det fanns inte nödvändigtvis något gemensamt program, någon sammanslutning av filmskapare eller någon fast medlemslista. Begreppet samlar filmer som publiken och kritikerna kopplade till en mycket synlig framgång. Med den preciseringen går det att jämföra filmer utan att göra en journalistisk metafor till en formell rörelse med gemensamma regler.

Branscheffekten och gränsen för förklaringen genom imitation

Framgången för en originell film kan göra vissa projekt lättare att förstå för dem som ska finansiera eller distribuera dem. En kriminalberättelse med en ovanlig struktur framstår inte längre som omöjlig att beskriva när det finns ett välkänt exempel som gör det lättare att placera den. Denna funktion som kommersiell referens bidrar till att förklara varför jämförelser förekom i marknadsföringen och i samtalet om dåtidens film.

Det finns dock inget automatiskt samband mellan likhet och finansieringsbeslut. För att hävda att en studio beställde en medveten kopia skulle det krävas vittnesmål eller projektdokument. Att flera thrillers har långa dialogscener bevisar inte i sig att Hollywood hade en samordnad strategi. Det gör det inte heller möjligt att beräkna hur många filmer som finansierades på grund av ett specifikt inflytande utan att definiera tidsperioden, urvalet och klassificeringskriterierna.

Tarantino arbetade dessutom med material som gått i arv: kriminalromaner, genrefilm, tv, musik och filmer från olika traditioner. Att framställa honom som den enda källan till all fragmenterad berättarkonst eller alla samtal mellan kriminella skulle sudda ut dessa utvecklingslinjer. En del av hans genomslag beror på hur han kombinerade välkända grepp på nytt och fick kombinationen att bli omedelbart igenkännbar för en ny publik.

Jämförelsen blir mer givande när den undersöker vad varje film gör med de gemensamma elementen. En film kan anamma ett dialogtempo och utveckla en annan känslighet; en annan kan kopiera en ton utan att förankra den i sina rollfigurer. Den skillnaden gör det möjligt att tala om inflytande utan att reducera filmskaparna till lärjungar eller låta etiketten kopia bli en tillräcklig förklaring. Bland annat förändrades den uppsättning förväntningar som präglade hur en del av thrillerfilmen sågs och marknadsfördes.

Läs om Quentin Tarantinos yrkeskarriär.

Visa alla artiklar i Tarantinos karriär: kreativa beslut och samarbeten med filmbranschen