Sony fick distributionsrättigheterna till Once Upon a Time in Hollywood efter Tarantinos långa relation med Weinstein-brödernas bolag. De villkor som rapporterats i pressen bör skiljas från ett fullständigt avtal som är tillgängligt för allmänheten.
En film som innebar att välja en ny partner
Avtalet hör hemma i det skifte som följde på anklagelserna mot Harvey Weinstein 2017. Under en stor del av sin karriär hade Tarantino arbetat med bolag med kopplingar till Harvey och Bob Weinstein. Hans nästa långfilm ledde till förhandlingar med andra studior. För att förstå det professionella uppbrottet utan att reducera det till en marknadsföringsåtgärd bör man skilja historien om Miramax och Weinstein-bröderna med Tarantino från de specifika villkor som offentliggjordes om Sony.
I november 2017 rapporterade branschpressen att Sony hade fått de globala rättigheterna att finansiera och distribuera projektet. I februari 2018 tillkännagav bolaget officiellt titeln Once Upon a Time in Hollywood samt att Leonardo DiCaprio och Brad Pitt skulle medverka. I pressmeddelandet angavs att filmen var Tarantinos nionde. Dessa uppgifter placerar avtalet i en konkret produktion, inte i en allmän överlåtelse av hela hans filmografi.
Intresset från flera studior gav regissören möjlighet att jämföra erbjudanden. Projektets värde byggde inte på en tidigare filmfranchise: det bestod av ett manus av Tarantino, en välkänd ensemble och en presentation med fokus på hans personliga prägel. För den utvalda studion innebar affären att finansiera och marknadsföra en påkostad originalfilm. För Tarantino innebar den att arbeta med en ny partner efter många år av kontinuitet i samarbetet.
Det är inte nödvändigt att beskriva avtalet som en unik händelse för att förklara varför det är intressant. Det viktiga är kombinationen av förhandlade ansvarsområden: vem som tillför resurserna, vem som tar filmen till marknaden, hur stort inflytande upphovspersonen behåller över verket och hur intäkterna från exploateringen fördelas. Varje punkt besvarar en egen fråga. En nyhetstext som kokar ned dem till en siffra eller slogan kan dölja mer än den klargör.
Vilka villkor offentliggjordes och vilka begränsningar gäller?
Los Angeles Times rapporterade 2019 om att upphovsrätten skulle återgå till Tarantino efter trettio år, med möjliga förlängningar. Denna medieuppgift bör inte omvandlas till ett påstående om att filmskaparen omedelbart fick full äganderätt till filmen. En framtida återgång beskriver en villkorad tidshorisont; hur den fungerar beror på villkor som inte går att återskapa i sin helhet utifrån en nyhetsartikel.
Även villkor om kreativ kontroll och ekonomisk delaktighet rapporterades. Här bör man undvika att blanda ihop bruttointäkter, vinst, kostnadstäckning och procentsatser som om begreppen vore utbytbara. En andel som beräknas på ett underlag ger inte nödvändigtvis samma resultat som en andel som beräknas efter vissa avdrag. Utan det fullständiga avtalet går det inte att räkna ut hur mycket regissören fick betalt eller vilken avkastning studion fick, utifrån en enstaka siffra.
Rätten att bestämma över den slutliga klippningen hör till en annan kategori. Den beskriver den kreativa befogenheten att bestämma filmens version, medan finansiering handlar om vem som tar på sig ekonomiska åtaganden och distribution om hur filmen når publiken. Att dessa frågor förhandlas tillsammans gör dem inte till en och samma befogenhet. En regissör kan försvara sin klippning och ändå vara beroende av en distributör för att organisera lanseringen på olika marknader.
Försiktighet krävs även när det gäller tidsmässig räckvidd. Ett publicerat villkor för Once Upon a Time in Hollywood visar inte att alla Tarantinos tidigare filmer omfattades av samma upplägg eller att framtida verk måste följa det. Varje produktion har sin egen avtalshistorik. Ett långvarigt professionellt samarbete kan underlätta nya avtal, men innebär inte att man kan ta för givet att ett framtida åtagande har undertecknats innan det har tillkännagivits.
Så blev samarbetet verklighet
Filmen hade premiär 2019 med Sony som distributör. I sin officiella kommunikation lyfte bolaget fram Los Angeles 1969 och relationen mellan en tv-skådespelare och hans stuntman. guiden till Once Upon a Time in Hollywood utvecklar filmens berättelsevärld. När man analyserar affärsavtalet är det viktiga att projektet gick från konkurrensutsatta förhandlingar till en film som faktiskt producerades och lanserades på marknaden.
I oktober samma år tillkännagav Sony en nypremiär i USA med extramaterial före och efter långfilmen. Det tillkännagivandet är ett verifierbart kommersiellt beslut. Det bör inte förväxlas med ett offentligt bevis på samtliga villkor kring slutklippningen eller med en version som automatiskt gör den tidigare biopremiären ogiltig. Det visar att exploateringen av en film kan innefatta nya presentationer efter den första biolanseringen.
Avtalet visar också skillnaden mellan värdet av ett välkänt namn och arbetet som ett distributionsbolag utför. Filmskaparens namn bidrar till att identifiera produkten, men organiserar inte i sig kampanjer, kopior, tidsplaner eller kontakter med biografer. Studion tillhandahåller en struktur för dessa uppgifter. Det som gör samarbetet attraktivt är just att olika intressen förenas kring en och samma film.
Den offentliga informationen gör det möjligt att beskriva den övergripande ansvarsfördelningen och de villkor som kommunicerats eller rapporterats med angivna källor. Den gör det inte möjligt att omvandla affären till en universell formel för att mäta en regissörs oberoende. Det intressanta är en konkret förhandling: Tarantino sökte en ny partner för ett eget verk, och Sony fick en film vars kommersiella värde var nära knutet till att bevara dess särprägel.
Läs Quentin Tarantinos yrkeskarriär.
Visa alla artiklar i Tarantinos karriär: kreativa beslut och samarbeten med filmbranschen
