Tarantinos så kallade skuldnöjen: att försvara en film med nyanser

Uttrycket skuldnöje antyder att man måste be om ursäkt för att uppskatta vissa filmer. Tarantinos preferenser ger anledning att diskutera den idén: han kan försvara ett verk som fått ett dåligt mottagande, peka på dess brister och ändå hitta en upplevelse i det som andra tittare inte delar.

The Lone Ranger: entusiasm och invändningar i samma omdöme

The Lone Ranger fanns med i en preliminär lista från Tarantino 2013. I en intervju med Les Inrockuptibles, översatt av The Playlist den 10 oktober samma år, förklarade han att han uppskattade filmens början och i synnerhet tågssekvensen. Samtidigt kritiserade han mittpartiet och skildringen av massakern på ursprungsbefolkningen.

Exemplet är användbart eftersom det hindrar oss från att beskriva hans försvar som blind entusiasm. En film kan bjuda på ett enastående ögonblick och samtidigt innehålla beslut som skaver även hos samma tittare. Omdömet behöver inte pressas in i en enda etikett. Att erkänna att en scen fungerar innebär inte heller att man måste ursäkta alla problem med helheten.

Tågsekvensen får oss att tänka på ett mycket konkret nöje med äventyrsfilm: kroppar och fordon som måste samordnas i ett rum som rör sig. Publiken följer positioner, förutser kollisioner och uppskattar lösningar som verkar omöjliga tills bilden gör dem begripliga. Den sortens uppfinningsrikedom kan tilltala även den som har invändningar mot berättelsen.

Invändningen mot skildringen av ursprungsbefolkningen tillför ytterligare en bedömningsgrund. En scen blir inte immun mot kritik av vad den gör till underhållning eller ur vems perspektiv den gör det, bara för att den är effektiv. Tarantinos kommentar visar att formell beundran och kritik av en gestaltning kan samexistera.

Därför blir det missvisande att sammanfatta hans inställning som kärlek till objektivt dålig film. Ordet objektivt suddar ut just det utrymme för diskussion som behövs. Det kan finnas tydliga misstag eller beslut som inte övertygar, men upplevelsen av en film uttöms inte av ett kollektivt betyg eller dess biljettintäkter.

Kick-Ass 2 och uppmärksamheten på ett särskilt grepp

I samma samtal 2013 uppskattade Tarantino Jeff Wadlows grepp som manusförfattare och regissör för Kick-Ass 2. Att filmen fanns med bland hans favoriter innebar inte att han oreserverat rekommenderade alla superhjältefilmer. Han syftade på ett specifikt verk, med sin egen ton och sina egna val.

Kick-Ass 2 arbetar med kollisionen mellan en fantasi om en hjälteidentitet och en verklighet som för med sig fysiska och känslomässiga konsekvenser. Dess tonväxlingar kan tilltala en tittare och kännas obehagliga för en annan. Den kritiska diskussionen börjar just när man försöker förklara den effekten, i stället för att nöja sig med att konstatera att en del av publiken avvisade filmen.

Att försvara en genrefilm kräver inte att man låtsas att den har samma plats som vilket annat verk som helst. Man kan uppskatta energin, ett skådespelarval eller ett sätt att blanda uttryck. Argumentet blir mer användbart när det sätter ord på sådana inslag än när det framställer oenighet som ett automatiskt bevis på överlägsen filmkunskap.

Man måste också komma ihåg årtalet. En preliminär lista från 2013 speglar ett tillfälle då filmerna hade setts och vilka filmer som fanns tillgängliga fram till dess. Den är inte nödvändigtvis årets slutgiltiga sammanfattning eller en lista som Tarantino låtit stå oförändrad. Kontexten hindrar tillfällig entusiasm från att förvandlas till ett evigt uttalande.

Anything Else och friheten att tycka olika

Anything Else fanns med på Tarantinos lista som publicerades av L.A. Weekly i augusti 2009. Valet låter oss tala om en preferens som ofta överraskar, men bevisar inte att filmen är ett skuldnöje för honom. Skulden är en etikett som läggs till av den som tycker att smaken behöver förklaras.

Woody Allens komedi, som hade premiär 2003, låter oss betrakta relationer präglade av osäkerhet, beroende och opålitliga råd. Hur filmen fungerar beror till stor del på hur mycket tittaren uppskattar att stanna kvar hos personer som pratar om sina problem utan att enkelt lösa dem. Man kan uppskatta det även om huvudpersonernas beteende känns irriterande.

Skillnaden mellan sympati och uppskattning är viktig för många av Tarantinos preferenser. En rollfigur behöver inte vara någon vi skulle vilja umgås med för att bära upp en intressant scen. En distinkt röst, en obekväm situation eller en motsägelse kan göra en osympatisk närvaro givande.

Att upprepa ett råd som aldrig följs kan till exempel skapa komik ur misslyckandet. Scenen är intressant eftersom den låter oss känna igen ett beteende, även om den varken ger ett beundransvärt exempel eller en lösning som publiken bör ta efter.

De här valen gör inte heller regissören till en automatisk försvarare av varje föraktad film. Att gå mot strömmen kan vara lika mekaniskt som att alltid följa konsensus. Det som gör en rekommendation intressant är den konkreta kopplingen till verket och förmågan att förklara vad man hittar i det.

The Lone Ranger, Kick-Ass 2 och Anything Else bjuder på olika upplevelser, men förenas här av den oenighet de kan väcka. Man behöver inte på förhand ansluta sig till Tarantinos omdöme för att se dem. Deras värde som rekommendationer ligger i att de öppnar för ett annat slags uppmärksamhet: att stanna upp vid en scen, lyssna på en ton eller undersöka om en brist verkligen gör det omöjligt att uppskatta filmen.

Se urvalet av filmer som Tarantino rekommenderar.

Visa alla artiklar i Filmer som Tarantino rekommenderar: källor och urval