Tarantinos rättskipare: hämnd, lag och moraliska gränser

Tarantinos hämnare har vissa drag gemensamma med filmer om självutnämnda rättskipare, men deras mål och motsägelser gör att de inte kan reduceras till väktare av en stabil moralisk ordning.

En självutnämnd rättskipare är inte vilken rollfigur som helst som dödar

Filmer om självutnämnda rättskipare kretsar ofta kring någon som straffar brott utanför rättssystemets ramar. En del av figurens dragningskraft kommer från ett omedelbart löfte: att ingripa när institutionerna verkar oförmögna att skydda människor. Death Wish, med Charles Bronson, och Dirty Harry, med Clint Eastwood, är användbara referenser när man diskuterar den fantasin, även om huvudpersonerna inte har samma ställning. Paul Kersey är en civilperson som blir en självutnämnd rättskipare; Harry Callahan tillhör polisen och hamnar i konflikt med dess institutionella begränsningar.

Den skillnaden hindrar oss från att göra alla våldsamma berättelser till en enda genre. En yrkesmördare kan ha regler utan att eftersträva rättvisa. En flykting kan försvara sig utan att vilja rensa upp i en stad. Ett offer kan söka upp bestämda ansvariga utan att hävda att hen har makt över vilken främling som helst. Hos Tarantino förekommer situationer av alla tre slag. Den relevanta frågan är inte bara vem som skjuter, utan vilken motivering berättelsen ger och hur långt den låter den motiveringen räcka.

Det är inte heller klokt att framställa varje likhet som ett uttalat inflytande. Jämförelsen med Bronson eller Eastwood gör det möjligt att undersöka gemensamma strukturer: en inledande oförrätt, misstro mot samhällets skydd, en våldets skola och tillfredsställelsen i att straffa. För att hävda att en scen medvetet återskapar en annan skulle det krävas en tydlig överensstämmelse eller ett vittnesmål. Analysen av tropen kan gå vidare utan att hitta på något sådant uttalande från regissören.

Stadsmiljön skapar ytterligare ett problem. I den självutnämnda rättskiparens fantasi framstår staden ofta som en fientlig plats där faran kan lura bakom varje hörn. Många av Tarantinos hämndberättelser lämnar det upplägget bakom sig. De rör sig mellan länder, tidsperioder och slutna gemenskaper, eller riktar in sig på en specifik organisation. Målet är inte alltid att återställa tryggheten på en gata; det kan vara att återfå en person, hämnas ett svek eller förstöra ett förtryckande system.

Beatrix, Django och gränserna för upprättelse

Beatrix Kiddo följer ett välbekant hämndmönster: ett extremt övergrepp, överlevnad, förberedelser och en jakt på de ansvariga. Hennes förflutna som lönnmördare gör dock motsättningen mellan absolut oskuld och yttre ondska mer komplicerad. Filmen kan stödja hennes rätt att fly från Bill utan att sudda ut att hon tidigare tillhörde samma våldsamma värld. Hennes önskan att lämna det livet är en del av konflikten, inte ett bevis på att hon alltid hade stått utanför det.

Scenen med Vernita Green synliggör gränsen för upprättelsen. En motståndares död upphäver inte konsekvenserna för hennes dotter. Beatrix inser att ett framtida svar är möjligt, och den insikten öppnar en kedja som stridens omedelbara tillfredsställelse inte kan bryta. Den personliga koden rymmer en medvetenhet om skadan, men garanterar inte att skadan försvinner. En uppföranderegel kan samexistera med att en ny oförrätt begås.

Django har en annan relation till lagen. Slaveriet skyddas av institutionerna i den skildrade världen, vilket gör att laglighet och rättvisa skiljs radikalt åt. Hans sökande efter Broomhilda handlar inte om att återställa en tidigare god samhällsordning. Han försöker befria henne från ett system som gör människor till egendom. Berättelsen om befrielse har samma kraft som en hämndberättelse, även om dess horisont skiljer sig från den medborgares som patrullerar sitt grannskap.

Schultz sällskap undanröjer inte heller de moraliska konflikterna. Prisjägaryrket gör vissa dödsfall till godkända transaktioner, medan andra handlingar framställs som outhärdliga trots att de är lagliga. Den motsägelsen tvingar oss att se på vem som bestämmer vad som är tillåtet och vem som tjänar på det. Filmen behöver inte låta alla rollfigurer formulera en sammanhängande teori: oenigheten visar sig i besluten, invändningarna och följderna av att handla i ojämlika situationer.

I Death Proof svarar kvinnorna i den andra gruppen på ett övergrepp som de just har utsatts för. Jakten byter riktning och angriparen förlorar kontrollen över skådespelet. Njutningen i den omkastningen är tydlig, men den gör inte huvudpersonerna till en permanent övervakningsorganisation. Slutet koncentrerar hämnden till en konkret händelse. Dess kraft ligger i att vända på förhållandet mellan jägare och byte, inte i att upprätta ett allmänt program för medborgerlig bestraffning.

Personliga koder som också kan bryta samman

Jules visar varför en kriminell kod inte är detsamma som en orubblig etik. I början av Pulp Fiction använder han ett högtidligt tal som en del av sin skrämmande auktoritet. Senare omprövar han sin hållning och försöker förhindra ännu en massaker. Det avgörande är att han ändrar sin syn på sig själv. Om hans moraliska identitet hade varit fast från början skulle den förändringen sakna mening. Förmågan att hejda sig är lika viktig som förmågan att utöva våld.

Mr. White visar en annan spricka. Hans lojalitet mot Mr. Orange kan framstå som en dygd i kontrast till de andras kyliga kalkylerande, men den leder honom också till ett ödesdigert beslut. Filmen erbjuder ingen enkel regel om att medkänsla alltid räddar eller alltid förstör. Den skildrar en tillitsrelation i ett sammanhang byggt på falska identiteter. Yrkesetiken sviktar eftersom den inte på egen hand kan lösa den mänskliga relation som har uppstått.

Bastarderna agerar däremot i ett krig, inte som självutnämnda rättskipare i en stad. Deras våld kan ingå i en hämndfantasi riktad mot nazismen, men om man utan förbehåll överför modellen från Death Wish till dem döljer man skillnaden mellan individuell förföljelse, motstånd och krig. Straffscenerna kan vara jämförbara, samtidigt som deras historiska och narrativa ramar förblir olika. Den precisionen gör det möjligt att diskutera publikens tillfredsställelse utan att förenkla alla berättelser.

Tarantino spelar på vår önskan att se dem som har förödmjukats eller hotats slå tillbaka, samtidigt som han för in indirekta offer, tveksamma beslut och perspektivskiften. Resultatet är inte ett galleri av moraliskt ofelbara mördare. Hans hämnare kan vara karismatiska, effektiva och begripliga utan att bli universella domare. Spänningen mellan njutningen i straffet och begränsningarna hos varje personlig kod är just det som håller rättvisefrågan öppen.

Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och hyllningar.

Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer