Rolling Thunder Pictures: att distribuera filmerna Tarantino ville dela med sig av

Rolling Thunder omsatte Tarantinos filmälskande entusiasm i en distributionssatsning. Katalogen var bredare än ett museum för B-filmer.

Ett bolag inom Miramax

Rolling Thunder Pictures var ett distributionsbolag med anknytning till Miramax, som Quentin Tarantino och Jerry Martinez drog igång 1995. Att bara kalla det regissörens produktionsbolag blir missvisande: dess särskilda uppgift var att presentera och sprida filmer av andra. Det grundades inte heller enbart för att bevara äldre verk. Återupptäckten av exploateringsfilm gick hand i hand med intresset för samtida långfilmer som behövde nå amerikansk publik. Den kombinationen förklarar bolagets särart bättre än en definition som bara bygger på nostalgi.

Namnet anspelade på Rolling Thunder, hämndfilmen från 1977. Valet fungerade som en smakförklaring: en genrefilm kunde bli ett företags emblem utan att först erkännas av kulturinstitutionerna. Regissören lånade ut sitt namn och den uppmärksamhet hans filmer väckte till mindre synliga titlar. Värdet låg i att skapa ett konkret tillfälle att se dem, inte bara i att nämna dem i en intervju.

I en intervju med L.A. Weekly berättade Tarantino om sin frustration över festivalfilmer som inte passade in i Miramax förvärvskriterier. Han lade fram idén om ett litet bolag med ett begränsat antal premiärer och lyfte fram Chungking Express och Sonatine som exempel på nyare filmer han ville stödja. Han beskrev också Switchblade Sisters som en avgörande riktning mot återupptäckten av exploateringsfilm. Det är närbesläktade men skilda mål: att upptäcka en ny film och att återföra en äldre till det offentliga samtalet.

Att bolaget tillhörde ett större företag spelar roll. Rolling Thunder var ingen filmklubb som kunde visa vilken tillgänglig kopia som helst vid en enstaka visning. Distribution innebar att förvärva rättigheter, ta fram material och se till att filmen fick kommersiell räckvidd. En berömd filmskapares namn kunde öppna en dörr, men garanterade inte i sig en stor publik. Bolagets historia handlar både om filmers spridning genom branschen och om hur en personlig kanon formas.

Switchblade Sisters och The Mighty Peking Man

Jack Hills Switchblade Sisters visar vad som kunde locka med en återupptäckt film. Den kvinnliga ligan gör det möjligt att förena maktkamper, melodram, våld och humor utan att be om lov för att låta uttrycken samsas. Att enbart betrakta filmen som ett bisarrt objekt gör upplevelsen fattigare: allianserna och sveken skapar ett känslomässigt engagemang som kan bestå även när man ser filmens överdrifter. Presentatörens entusiasm skulle få en ny publik att ta sig förbi den första tröskeln och möta filmen som berättelse.

The Mighty Peking Man erbjuder en annan ingång. Jättemonsterspektaklet bygger på kroppar, kulisser och synliga effekter som hör till en konkret materialtradition. För en tittare som är van vid andra konventioner kan greppen verka naiva; för en annan ligger tjusningen just i att se hur de skapar en omöjlig skala. En nypremiär av en sådan film gör det möjligt att diskutera vad som förtjänar att visas på stor duk, i stället för att automatiskt reducera bilderna till en kuriositet för hemmabruk.

Båda filmerna ifrågasätter likställandet av kulturell prestige med filmisk njutning, men de är inte utbytbara. Den ena skildrar mänskliga konflikter i en våldsam gemenskap; den andra arbetar med det fantastiska spektaklets överdåd. Att samla dem under samma varumärke suddar inte ut skillnaderna. Bolaget föreslog att filmerna kunde förenas av upplevelsens intensitet och rekommendatörens entusiasm, utan att man behövde hitta på en gemensam genre.

Kontrasten mot Chungking Express är särskilt belysande. Wong Kar-wais film rör sig i andra tempon och urbana miljöer och skildrar andra former av intimitet. Dess närvaro gör det omöjligt att beskriva Rolling Thunder som en samling enbart bestående av monster, slagsmål och hämndfilmer från 70-talet. Ett personligt urval kan föra samman verk som skiljer sig åt i fråga om årtal, nationalitet eller ton. Då kommer sammanhållningen ur en blick som uppmuntrar till att upptäcka, inte ur en stel kommersiell kategorisering.

Att presentera är inte detsamma som att restaurera

Det är viktigt att skilja mellan distribution, restaurering och bevarande. En nypremiär kan göra en film mer synlig och bidra till att den bevaras, men det innebär inte automatiskt att varje lansering är en restaurering. För att tala om teknisk restaurering måste man känna till vilket material som använts och vilket arbete som utförts. Bolagets kulturella betydelse kräver inte att man tillskriver det laboratorieinsatser som inte är dokumenterade för en viss utgåva.

Det är också skillnad mellan att rekommendera ett verk och att göra anspråk på dess upphov. Switchblade Sisters är fortfarande en film av Jack Hill, och Tarantinos namn i marknadsföringen ändrar inte vem som regisserade den. En presentation kan underlätta mötet med filmen, men riskerar också att publiken minns den som satte sitt namn på den snarare än skaparen. En noggrann läsning av katalogen ger varje film dess rättmätiga namn och ser varumärket som en förmedlande länk.

Rolling Thunders ursprungliga period var kort och inföll under andra hälften av 90-talet. Man behöver inte göra verksamheten till en legend om oavbrutna framgångar för att se vad som gör den intressant. Den gav en mycket välkänd regissör möjlighet att också verka som uttolkare och vägvisare inför en kommersiell publik. Satsningen visade en konkret form av filmkärlek: att använda den prestige man fått genom sina egna filmer för att öka möjligheterna för andra filmer att nå ut.

Arvet blir tydligast i sambandet mellan smak och tillgänglighet. Det är enkelt att säga att en film förtjänar uppmärksamhet; att se till att den åter blir tillgänglig för visning kräver ett annat slags engagemang. Rolling Thunder prövade detta med en brokig katalog. För att förstå bolaget är den avgörande frågan inte hur mycket varje titel liknade Tarantinos filmer, utan vilka möjligheter dess presentation öppnade för nya tittare att upptäcka dem.

Fortsätt till Tarantinos filmgenrer och hyllningar.

Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer