Tarantino och rape and revenge: likheter, skillnader och debatt

Berättelser om kvinnor som svarar på ett övergrepp har en komplex tradition inom exploitationfilm. Tarantino använder vissa av dess element och förändrar andra, utan att en feministisk tolkning därmed är given på förhand.

En struktur som måste identifieras med precision

Rape and revenge betecknar berättelser där ett sexuellt övergrepp leder till en hämndaktion. Kategorin gör det möjligt att studera en struktur och dess representationsproblem: hur mycket tid som ägnas åt lidandet, vem som styr betraktarens blick och på vilket sätt offret får handlingskraft. Alla filmer med en kvinna som hämnas tillhör inte automatiskt samma subgenre.

Ms. 45 och I Spit on Your Grave är viktiga referenser i den diskussionen, men de ska inte beskrivas som manus som Tarantino bokstavligen har filmatiserat i Kill Bill eller Death Proof. Tematiska likheter eller liknande energi gör inte ett verk till en nyinspelning av ett annat. För att tala om en adaption krävs ett mer konkret samband än att verken har en våldsam kvinna och en manlig förövare gemensamt.

Den här distinktionen gör det möjligt att se vad som förändras. Kill Bill kretsar kring hämnden för massakern i kapellet, en grupps svek och relationen till Bill. Death Proof följer en man som angriper kvinnor med sin bil och en andra grupp som slår tillbaka. Konflikterna återger inte exakt den orsakskedja som kännetecknar rape and revenge.

Det hindrar inte att filmerna jämförs med den traditionen. Exploitationfilmen erbjuder bilder av utsatthet, hot och återvunnen makt som kan röra sig mellan olika subgenrer. Analysen blir mer användbar om den håller fast vid strukturskillnaderna och frågar vilken sorts motstånd respektive film låter huvudpersonerna göra.

Beatrix mellan skadan och handlingskraften

Kill Bill innehåller sexuellt våld i sjukhusepisoden och försätter Beatrix i ett tillstånd av extrem hjälplöshet. Scenen förvandlar en plats förknippad med omsorg till en plats för övergrepp. Denna händelse ingår i en större historia av övergrepp, men är varken den enda utgångspunkten eller det enda fokuset för hämnden på Bill och de andra medlemmarna i gruppen.

När Beatrix återhämtar sig förändras hennes ställning i berättelsen. Kroppen som andra kunde manipulera blir åter en kropp som fattar beslut och handlar. Träning och motstånd blir viktiga eftersom de gör det möjligt för huvudpersonen att ta sig igenom situationer där hon verkade sakna en utväg. Filmen använder en extraordinär skala för att synliggöra den förmågan.

Hennes handlingar får dock konsekvenser för andra. Vernitas dotters närvaro ger ett barns perspektiv på en mors död. Scenen hindrar våldsamma motreaktioner från att framstå som en seger utan bismak. Berättelsen kan sympatisera med Beatrix och samtidigt visa att hennes väg framåt skapar nya sår.

Moderskapet förändrar också uppdragets innebörd. Relationen till B. B. flyttar en del av fokus från bestraffning till möjligheten till ett annat liv. Den förändringen skiljer Beatrix från en gestalt som enbart definieras av hämnden. Huvudpersonen har en önskan som kan leva vidare när konfrontationen är över.

Death Proof och jakten som vänds

I Death Proof har kvinnorna samtal, vänskapsrelationer och sysslor innan Mike försöker göra dem till måltavlor. Den tiden spelar roll eftersom den visar dem som personer vars liv sträcker sig bortom rollen som offer. Tittaren får lära känna deras olika personligheter och relationer, som hotet kommer att avbryta.

I den andra delen vänds jakten åt andra hållet. Huvudpersonernas erfarenhet och förmåga att samarbeta minskar Mikes övertag. Motståndet byggs upp som en gemensam handling, inte som ett mirakulöst framträdande av en oförberedd individ med extraordinär styrka. Stuntarbetet är en del av den möjligheten och förändrar vem som kan kontrollera riskerna.

Filmen gestaltar upplösningen som en energisk frigörelse, men dess iscensättning har också diskuterats utifrån hur den betraktar kvinnokroppar. Att erkänna rollfigurernas handlingskraft innebär inte att man måste bortse från denna ambivalens. Ett verk kan visa bilder av handlingskraft och samtidigt behålla visuella grepp som förtjänar en annan sorts kritisk läsning.

Tropen med den självpåtagne rättskiparen gör det möjligt att jämföra dessa motreaktioner med andra berättelser om att skipa rättvisa på egen hand. Den moraliska frågan försvinner inte för att den handlande personen byter kön. Det spelar roll vem våldet riktas mot, vilka gränser som upprätthålls och vilka konsekvenser filmen erkänner. Tittaren kan känna stark samhörighet utan att alla dessa frågor därmed får ett svar.

De rekommendationer på hämndfilmer som tillskrivs Tarantino är en annan sorts information. Att regissören uppskattar en film visar inte att han delar alla dess ståndpunkter eller har fört över dem oförändrade till sitt eget verk. Sambandet mellan smak och skapande måste spåras genom konkreta val.

En feministisk tolkning av Kill Bill eller Death Proof kan ta fasta på självständighet, samarbete och att hotet vänds tillbaka. Den måste också granska skildringen av lidandet och sättet att betrakta. Om båda frågorna hålls öppna går det att analysera filmerna utan att göra en etikett till en automatisk dom. Hämnden ger huvudpersonerna narrativ makt, men den maktens betydelse beror på hur filmen synliggör den och vad som blir kvar efteråt.

Fortsätt med Tarantinos filmgenrer och hyllningar.

Visa alla artiklar i Våld och hyllningar hos Tarantino: så omformar han genrer