Spaghettiwesterns rekommenderade av Tarantino: en väg genom hans lista från 2009

Tarantinos lista är en utgångspunkt för att utforska olika former av europeisk western, inte en kanon som sätter punkt för diskussionen.

Vilken lista använder vi?

I januari 2009, under inspelningen av Inglourious Basterds i Babelsberg, gav Quentin Tarantino Sebastian Haselbeck ett urval av tjugo spaghettiwesterns för The Spaghetti Western Database. Publiceringen identifierar mötet och beskriver filmerna som personliga favoriter. Det sammanhanget gör att listan kan användas med precision: den återger en bedömning från den tiden, inte en definitiv rangordning som Tarantino har lovat att hålla fast vid för alltid.

Den här genomgången tar upp fem titlar ur urvalet: Den gode, den onde, den fule, För några få dollar mer, Django, Il mercenario och Den skoningslöse. Det som följer är en tittguide till de här filmerna. Det ska inte förväxlas med uttalanden som Tarantino har gjort om var och en av dem. Att filmerna finns med är dokumenterat; analysen gör det sedan möjligt att jämföra deras olikheter.

Bredden spelar roll eftersom den italienska westernfilmen inte kan reduceras till en ensam revolverman, ett torrt landskap och en igenkännbar melodi. Handlingen kan kretsa kring ett yrkesmässigt partnerskap, en hämnd, en revolution eller en jakt där det är mindre självklart än det först verkade vem som är skyldig. När målet förändras förändras också våldets innebörd och hjältens relation till människorna omkring honom.

Leone och Corbucci: från beräkning till politisk konflikt

Den gode, den onde, den fule, av Sergio Leone, toppade listan. Jakten på en skatt gör att allianserna kan skifta utan att behovet av samarbete försvinner. Varje huvudperson har information, färdigheter eller fördelar som de andra behöver. Spänningen uppstår genom den ojämna fördelningen: att veta mer i ett ögonblick innebär inte att man behåller kontrollen i nästa.

Inbördeskrigets omfattning skapar en avgörande kontrast till det privata intresset för pengar. Personerna dras in i en konflikt som går utöver deras egna mål, och äventyret kan inte helt isolera sig från den. Åskådaren kan njuta av individernas list samtidigt som hen ser en värld där den kollektiva förstörelsen får många enskilda kalkyler att framstå som små. Filmen håller samman de två perspektiven utan att göra dem till identiska upplevelser.

För några få dollar mer erbjuder en annan ingång till Leone. Relationen mellan två prisjägare förenar konkurrens med ömsesidig respekt. Uppmärksamheten på ritualer, pauser och föremål ger en dispyt betydelse innan den avgörs med ett skott. Filmen passar bra för den som vill se hur genren kan berätta genom en blicks längd eller väntan på ett svar.

I Django, av Sergio Corbucci, förändras världens materiella beskaffenhet. Leran, de slitna ytorna och våldet mot kropparna skapar en mindre putsad äventyrsupplevelse. Franco Neros gestalt behåller hjälteglansen, men omgivningen tycks inriktad på att förstöra varje möjlighet till storhet. Filmen fungerar som en kontrast, inte som en upprepning av Leone med en annan skådespelare.

Il mercenario och Den skoningslöse

Il mercenario, också av Corbucci och känd som The Mercenary, skildrar sambandet mellan revolution och avlönat arbete. Militär erfarenhet kan säljas, men de som anlitar eller får hjälp förstår inte nödvändigtvis kampen på samma sätt. Konflikten mellan engagemang och egenintresse ger filmen en annan energi än den individuella hämnden. En användbar allians kan från början rymma en svåröverkomlig motsättning.

Filmens underhållningsvärde gör det möjligt att se den här spänningen utan att begränsa den till ett utbyte av idéer. Personernas positioner, deras tillgång till resurser och deras möjlighet att fatta beslut visar vem som är beroende av vem. Filmen kan förena humor och våldsamma konfrontationer eftersom den centrala relationen rymmer både samförstånd och misstro. Tonen förändras med maktfördelningen, inte bara när en ny actionscen börjar.

Den skoningslöse, av Sergio Sollima och internationellt känd som The Big Gundown, bygger sin berättelse kring en jakt. Lee Van Cleef och Tomas Milian gestaltar en relation där den skenbara tydligheten i början måste prövas. Förföljarens skicklighet garanterar inte att informationen han får är tillförlitlig. Jakten på en förrymd fånge kan tvinga honom att också ompröva systemet som talat om för honom vem han ska jaga.

Föremålen är ytterligare en jämförelsepunkt: en klocka, en kista eller en summa pengar kan bära på en tidigare historia och få ett nytt värde när vi upptäcker vem som behöver dem och varför.

För en första introduktion kan man börja med Leone, gå vidare till den kärva världen i Django och sedan jämföra konflikterna i Il mercenario och Den skoningslöse. Den ordningen är ett redaktionellt förslag. Värdet i Tarantinos lista är att den öppnar vägar mellan regissörer och äventyrsformer, inte att den ersätter åskådarens egen smak. När man har sett filmerna kan deras olikheter hjälpa en att avgöra vilken linje man vill följa vidare: duellens precision, hjältens sårbarhet eller sambandet mellan våld, pengar och makt.

Se urvalet av Tarantinos rekommendationer efter genre.

Visa alla artiklar i Filmerna Tarantino rekommenderar – genre för genre