Will Smith gav olika, men närbesläktade, förklaringar till varför han tackade nej till Django. För att förstå dem är det bra att skilja hans uttalanden från rollen som Jamie Foxx till slut spelade.
Förklaringen från 2013: vem står i centrum för berättelsen
Will Smith var aktuell för rollen som Django innan den till slut gick till Jamie Foxx. I mars 2013 berättade han för Entertainment Weekly att han tackade nej eftersom han ansåg att Christoph Waltz karaktär stod i centrum för dramat. Han ville att Django skulle stå för den avgörande handlingen mot skurken. Uttalandet fick stor spridning efter att filmen hade haft premiär och Waltz hade vunnit en Oscar.
Den förklaringen återger Smiths tolkning av det material han hade diskuterat. Den är inte en objektiv klassificering av rollistan. Filmen är uppkallad efter Django, börjar med att han hålls fången och slutar med att han befriar sig själv och Broomhilda. Schultz styr dock mycket av handlingen under första halvan: han köper Djangos frihet, förklarar hur belöningsjägarverksamheten fungerar och föreslår den föreställning som ska hjälpa dem in i Candies värld.
Oenigheten blir konkret i scenen där godsägaren dör. Det är Schultz som skjuter Calvin Candie. Django har fortfarande en lång sekvens framför sig efter det, där han befriar sig från sina nya fångvaktare och återvänder till Candyland. Att undanröja antagonisten och att slutföra resan tillhör alltså olika karaktärer och olika skeden. Den fördelningen av uppgifter hjälper till att förstå Smiths reservation utan att dra slutsatsen att Django är en bifigur.
Med huvudperson kan man mena karaktären vars önskan driver berättelsen, den som dominerar scenerna verbalt eller den som utför det en skådespelare uppfattar som den avgörande handlingen. Här är de funktionerna fördelade på flera personer. Det långsiktiga målet är att återfå Broomhilda; initiativet i sociala sammanhang ligger länge hos Schultz; och i slutet måste Django agera utan honom. Den offentliga diskussionen förenklade en fråga som filmens egen struktur gör mer komplicerad.
Förklaringen från 2015: kärlek och hämnd
Vid The Hollywood Reporters skådespelarrundabord 2015 tog Smith upp saken igen och lyfte fram en skillnad i kreativ inriktning. Han sa att han ville göra en storslagen kärlekshistoria och att han inte var överens med det hämndperspektiv han förknippade med projektet. Den här andra förklaringen flyttar fokus från rollens storlek till resans innebörd. Den gör det inte möjligt att återskapa varje privat samtal med Tarantino eller slå fast en enda orsak som upphäver allt han tidigare sagt.
Båda uttalandena visar att Smith brydde sig om vilken sorts hjälte han ville spela. En man som lär sig att slåss för att återfå sin hustru kan stå i centrum för ett romantiskt äventyr. Samma resa kan också bli en hämndfantasi riktad mot ett system och dess företrädare. Den färdiga filmen förenar de här dimensionerna, men ägnar mycket av sin energi åt slavägarnas grymhet och den spektakulära njutningen i deras nederlag.
Broomhilda är den drivkraft som håller resan samman. Även när Django utför betalda uppdrag eller går med på att spela en motbjudande roll är hans slutliga mål fortfarande knutet till henne. Våldet får å sin sida ett stort eget uttryck: straffen, duellerna och Candylands förstörelse går långt utöver vad som krävs för att bara berätta en historia om en räddningsaktion. Smiths uttalade preferens handlade om den balansen.
Det vore förhastat att beskriva den film som hade blivit till om de hade kommit överens. Det finns ingen inspelad version med Smith som gör det möjligt att jämföra scener, ton eller slut. Hans kommentarer motsvarar inte heller ett komplett alternativt manus. Det vi vet är att skådespelaren offentligt uttryckte en meningsskiljaktighet vid två tillfällen. Utifrån det går det att analysera likheter och spänningar, men varje detaljerad rekonstruktion av en påstådd romantisk version skulle vara spekulation.
Karaktären som Jamie Foxx till slut spelade
Foxx bygger upp sin tolkning av Django genom en gradvis förvandling. Till en början lyssnar han, iakttar och lär sig att hantera situationer som han tidigare inte hade tillträde till. Senare visar han upp en medvetet synlig självsäkerhet: han väljer kläder, tar kontroll över sitt kroppsspråk och spelar en roll som gör omgivningen obekväm. Hans förhållandevis fåordiga stil får Schultz att verka styra samtalet, medan huvudpersonen samlar på sig erfarenhet.
När mentorn försvinner måste Django klara sig på egen hand med det han lärt sig. Han behöver övertyga andra män med hjälp av en berättelse och utnyttja den girighet han känner till. Slutet visar att han har blivit självständig, trots att Candie redan har dött. Ur det perspektivet är det en del av den valda karaktärsutvecklingen att hjälten inte får full kontroll förrän senare. Det förklarar också varför huvudpersonen inte alltid är den som pratar mest eller fattar det första beslutet.
Smiths avhopp hör till historien om rollbesättningen; Foxx insats hör till den färdiga filmen. Genom att hålla isär de här perspektiven undviker man att bedöma en tolkning utifrån de villkor en annan skådespelare hade föredragit. Det blir också tydligt att ett professionellt nej kan rymma flera förväntningar samtidigt: dramatisk tyngd, ton, identifikation med hjälten och våldets innebörd.
De två kända uttalandena ger ett tillräckligt svar på frågan om varför Smith tackade nej: 2013 uttryckte han reservationer kring huvudpersonens roll, och 2015 kring den kreativa inriktningen. Att göra det till en anekdot om fåfänga eller en helt rekonstruerad konflikt förminskar det vi faktiskt vet. Det intressanta är att samma berättelse kunde väcka olika uppfattningar om vem som skulle driva handlingen och vilken känsla som skulle dröja sig kvar efter räddningen.
Tillbaka till guiden till Django Unchained.
Visa alla artiklar i Django Unchained: räddning, karaktärer och sydstatswestern
