Luke Cage: filmatiseringen som Tarantino föreställde sig på 90-talet

Innan Tarantino hade etablerat sin filmografi övervägde han att ta Luke Cage till vita duken. Hans minne av projektet kretsar kring figuren han beundrade och en diskussion om rollbesättningen som fick honom att tappa intresset.

En idé mellan Reservoir Dogs och Pulp Fiction

Quentin Tarantino placerade sitt intresse för en Luke Cage-film i perioden efter Reservoir Dogs och före inspelningen av Pulp Fiction. Han berättade om det 2020 i ett samtal i podden 3 Girls, 1 Keith med Amy Schumer och hennes medarbetare. Tidsangivelsen hjälper oss att förstå idén som en del av en karriär som fortfarande höll på att ta form, långt från det system av sammanlänkade filmer som Marvel senare skulle utveckla.

Tarantino förklarade att Luke Cage hade varit en av hans favoritfigurer som serieläsare. Han nämnde sin förkärlek för Hero for Hire och Power Man, liksom för andra populära serier från hans barndom. Tanken på att filmatisera figuren kom ur hans personliga entusiasm. Det finns ingen anledning att beskriva det som ett uppdrag från Marvel Studios eller som en produktion med samma förutsättningar som dagens filmfranchiser.

Hänvisningen till Reservoir Dogs markerar den tidpunkt då regissören hade blivit uppmärksammad, men fortfarande kunde föreställa sig helt andra vägar för nästa fas i karriären. I efterhand klargjorde han att idén inte nödvändigtvis skulle ha ersatt Pulp Fiction. Den kunde ha fått en annan plats i ordningen av projekt. Denna flexibilitet visar att det rörde sig om en öppen kreativ möjlighet.

Den offentliga berättelsen dokumenterar ingen inspelad film, ingen kontrakterad rollbesättning och inget inställt premiärdatum. Formuleringen att han nästan gjorde Luke Cage fångar en föreställd möjlighet på ett målande sätt, men det är viktigt att hålla sig till vad beläggen faktiskt visar: regissören själv berättade om sitt intresse, sin kandidat och samtalet som tog lusten ur honom.

Varför han tänkte på Laurence Fishburne

Tarantinos förstahandsval var Laurence Fishburne, särskilt den energi han förknippade med Fishburnes rollprestation i King of New York. Några serietidningsintresserade vänner förespråkade Wesley Snipes som ett bättre val, bland annat på grund av hans fysik. Enligt regissörens minne fick den diskussionen honom att tappa lusten att utveckla idén vidare.

Anekdoten visar på en kollision mellan olika sätt att tänka kring en filmatisering. Ett val kan utgå från kroppslikheten med en tecknad bild, medan ett annat kan prioritera närvaro, talrytm eller den karaktär en skådespelare förmedlar. Tarantino försvarade Fishburnes skådespelarmässiga möjligheter. Diskussionen visar inte att Snipes fick ett formellt erbjudande eller att Fishburne tackade nej till att medverka.

Exemplet visar också hur mycket en tidig idé kan hänga på en inre bild av huvudpersonen. Innan inspelningen börjar kan en skådespelare fungera som tänkt mittpunkt i scener som ännu inte har skrivits eller delats med andra. Om bilden tappar sin kraft för den som utvecklar projektet kan motivationen minska. Det är den förklaring Tarantino gav till sin egen entusiasm; utifrån den kan vi inte återskapa en hel industriell förhandling.

Sambandet mellan den verkliga skådespelaren och figuren stannar där. De egenskaper Tarantino beundrade i en rollprestation beskriver inte Fishburnes liv och garanterar inte hur han skulle ha spelat Cage. Den tänkbara filmen förblir en kombination som en regissör föreställt sig, inte ett förlorat verk som publiken kan bedöma.

En urban hjälte med tydliga beröringspunkter

Luke Cage debuterade i Hero for Hire 1972. Hans bakgrundshistoria presenterar honom som Carl Lucas, som fängslas på falska grunder och förändras genom ett experiment som ger honom extraordinär styrka och en hud som står emot skador. Beslutet att arbeta som hjälte mot betalning skapar en direkt koppling mellan makt, överlevnad och pengar. Den urbana dimensionen skiljer honom från figurer som främst definieras av kosmiska hot.

Beröringspunkterna med vissa av Tarantinos intressen är lätta att se: personer som förhandlar om sin plats, yrkesmässiga hederskoder, våld och 1970-talets populärkultur. Det hjälper oss att förstå varför Cage kunde locka honom. Det visar inte vilken skurk han skulle ha valt, vilka scener han skulle ha tagit med eller i vilken utsträckning han skulle ha behållit serietidningens ursprungshistoria.

Filmatiseringen skulle ha kunnat väcka frågor om vem som får betalt för att skydda andra och vilken relation en hjälte har till de institutioner som tidigare straffat honom. Frågorna kommer från den publicerade figuren och ger sammanhang åt regissörens intresse. De bör förbli möjliga tolkningar, utan att framställas som en beskrivning av ett fullständigt manus som vi inte har.

Valet av en välkänd hjälte skulle dessutom ha inneburit en relation till läsare som redan hade en egen bild av figuren. Det är en annan förväntan än den som möter en huvudperson skapad direkt för vita duken, vars identitet upptäcks i själva filmen.

Tarantinos Luke Cage hör till historien om de vägar han aldrig tog. Minnet från 2020 låter oss slå fast en period, en beundran och en preferens för rollbesättningen, samtidigt som många av de steg en film skulle ha krävt förblir obekräftade. Intresset ligger i att det visar hur Reservoir Dogs-regissören kunde föreställa sig en fortsättning på karriären med koppling till serietidningar, men till slut valde att utveckla andra, egna världar.

Tillbaka till Tarantinos nedlagda projekt.

Visa alla artiklar i Tarantinos projekt som inte blev av: idéer, manus och beslut