Casino Royale: James Bond som Tarantino föreställde sig

Den version av Casino Royale som Tarantino föreställde sig kom aldrig till inspelning. Hans uttalanden beskriver en tidsenlig filmatisering och ett försök att undersöka rättigheterna, med mindre omfattning än en annonserad produktion.

En fristående filmatisering av serien

I en intervju med Deadline, publicerad i maj 2023, berättade Tarantino att han efter Pulp Fiction ville göra sin egen version av Casino Royale. Han förlade den till 1960-talet och tänkte sig den som en fristående film. Den skillnaden är viktig: hans intresse riktades mot Ian Flemings roman och en personlig tolkning av Bond, inte mot att binda sig till en rad filmer i serien.

I samma samtal klargjorde han att han aldrig satte sig ned formellt med EON för att diskutera filmen. Han hade undersökt en möjlighet kopplad till rättigheterna, men försöket ledde ingen vart. Därför går det längre än vad han själv berättade att beskriva händelsen som ett godkänt produktionsförslag som sedan stoppades av ett avtalsbeslut. Det fanns en tydlig avsikt, men det finns inget som tyder på att någon film gick in i inspelning.

Casino Royale erbjöd en ovanlig ingång. Den första Bondromanen hämtar mycket av sin spänning från ett kortspel, bevakningen av motståndarna och huvudpersonens sårbarhet. En regissör som intresserar sig för samtal som förändrar maktförhållanden kunde ha funnit materialet lockande. Den kopplingen hjälper oss att analysera idén, men gör det inte möjligt att återskapa ett manus som inte finns tillgängligt.

Hänvisningen till Pulp Fiction placerar önskan i en tid då han just hade vunnit kreativ frihet. Det betyder inte att Tarantino hade utformat en Bondfilm med samma struktur av sammanflätade berättelser. Att automatiskt överföra alla hans kännetecken till den föreställda filmen vore att skriva ett nytt förslag i hans namn. Det som är dokumenterat är intresset för Fleming, den historiska tidsmiljön och projektets fristående karaktär.

Pierce Brosnan och ett informellt samtal

Pierce Brosnan har också berättat om samtal med Tarantino om Bond. Hans vittnesmål, som återgavs i intervjuer i samband med marknadsföringen av The November Man 2014, beskriver ett möte mellan yrkesverksamma och en idé som väckte entusiasm. Att en skådespelare får höra ett förslag innebär inte att han är kontrakterad för rollen. Skillnaden är särskilt viktig i en filmserie där rättigheter, producenter och beslut om rollbesättning ligger utanför båda deltagarnas kontroll.

Brosnans dragningskraft hängde samman med en Bond som publiken redan kände till. Att placera honom i en historisk berättelse skulle ha skapat en ovanlig kombination: behålla ansiktet som förknippades med en närliggande period och samtidigt ändra tidsramen. Den möjligheten hjälper oss att förstå en del av fascinationen kring projektet. Den förklarar också varför den mentala bilden av en film så lätt blandas ihop med de praktiska steg som en produktion kräver.

Svartvitt nämns återkommande i berättelserna om förslaget. Det är lämpligt att behålla det som en egenskap förknippad med idén, utan att framställa det som ett genomfört beslut om filmfoto. Det finns ingen färdig film att granska vad gäller ljussättning, filmtyp eller bildutsnitt. Tarantinos användning av svartvitt kan bidra till förståelsen av hans grepp i befintliga verk, men bevisar inte hur han skulle ha filmat Bond.

En tidsmiljö från 1960-talet innebär inte heller att filmatiseringen skulle ha varit en exakt återgivning av romanen, som gavs ut 1953. Den föreslagna perioden hade i sig varit ett filmatiseringsval. En historisk period påverkar teknik, kläder och internationella relationer, men graden av trohet beror på konkreta beslut om rollfigurer och handling. Dessa beslut ligger utanför det som går att slå fast med säkerhet.

Projektet jämfört med filmen från 2006

Casino Royale gick upp på bio 2006, regisserad av Martin Campbell och med Daniel Craig i huvudrollen. Den filmen tillhör en annan produktion och ett annat försök att förnya rollfiguren. Dess existens bevisar inte att den använde ett Tarantino-manus eller var en indirekt förverkligande av hans idé. Att filmerna bygger på samma roman innebär att vissa rollfigurer och konflikter är gemensamma, inte nödvändigtvis att den kreativa utvecklingen är densamma.

En jämförelse mellan de två möjligheterna är uppenbart skev. Campbells film kan analyseras utifrån sina scener, skådespelarinsatser och visuella val. Tarantinos version kan bara beskrivas med hjälp av uttalanden och minnen. Det går inte att slå fast att den skulle ha varit våldsammare, mer trogen Fleming eller filmiskt bättre. Sådana värderingar hör hemma i spekulationer om alternativa karriärvägar.

Berättelsen från 2023 gör det också nödvändigt att nyansera en alltför enkel förklaring till varför projektet rann ut i sanden. Tarantino mindes ett försök som inte ledde vidare, i en situation med rättigheter som han ansåg gick att ta till vara på. Han gav ingen fullständig tidslinje över affärsförhandlingarna. Att återge hans minne som om det vore en avslutad juridisk akt skulle ge en precision som källan inte erbjuder.

Det bestående intresset för detta Casino Royale ligger i det möjliga mötet mellan en rollfigur från en filmserie och en filmskapare som brukar ha kontroll över sina berättelsevärldar. Romanen erbjöd ett koncentrerat utrymme för misstankar, förförelse och risk. Tarantino ville utforska den, Brosnan lyssnade på idén och filmen tog till slut en annan väg. Det räcker för att skilja en dokumenterad kreativ önskan från en produktion som aldrig blev av.

Tillbaka till Tarantinos nedlagda projekt.

Visa alla artiklar i Tarantinos projekt som inte blev av: idéer, manus och beslut