Tarantinos ambition att bli skådespelare föregick hans karriär som regissör. Hans minnen av skådespelarlektionerna visar hur skådespeleri, skrivande och kunskap om kameran började hänga samman.
James Best och en kamerainriktad utbildning
Tarantino kom inte till filmen enbart som självlärd åskådare. I intervjun med Dennis Hopper i mars 1994 beskrev han sex års skådespelarstudier: tre år för James Best och tre för Alan Garfield. Han beskrev den perioden som sin formella utbildning, skild från en regissörsutbildning. Den preciseringen gör att man inte kan förvandla frånvaron av universitetsstudier i film till påståendet att han aldrig hade fått konstnärlig undervisning.
I Fresh Air berättade han i augusti 2009 att han slutade skolan vid femton års ålder och deltog i amatörteater i Torrance, där han varvade skådespeleri med arbete bakom scenen. Senare studerade han för Best i Toluca Lake. Som han förklarade omfattade lektionerna skådespeleri framför kamera och teknisk terminologi, som fokusskiften och snabba panoreringar. Det han lärde sig hjälpte honom att förstå en del av det som hände runt skådespelaren, utöver att förbereda sin egen insats.
Den inriktningen är viktig för någon som sökte småjobb inom film och tv. En skådespelarinsats sker inte i ett abstrakt rum: den måste förhålla sig till bildutsnitt, positioner och inspelningstider. Att känna till de förutsättningarna tar inte bort känslan, men hjälper skådespelaren att upprepa en handling på ett sätt som fungerar för teamet. Lektionerna gav praktisk kontakt med ett arbete som från salongen kunde verka helt fokuserat på skådespelarens ansikte.
Teatererfarenheten tillförde en annan sorts förståelse för helheten. Genom att delta i arbetet på scen kan man upptäcka att en föreställning är beroende av entréer, föremål och samordning, även när publiken riktar uppmärksamheten mot en enda person. Man behöver inte göra den perioden till en hemlig regissörsskola för att se vad den gav. Den vidgar synen på förberedelser, bortom att memorera repliker och vänta på en chans.
Att skriva för att ha en scen att spela
I samtalet med Terry Gross berättade Tarantino att han återskapade scener ur minnet som han ville spela. Han mindes en övning utifrån Paddy Chayefskys Marty, där han hade lagt till material utan att inse hur långt det avvek från originalet. En kurskamrat påpekade skillnaden och berömde hans bidrag. Tarantino beskrev händelsen som ett av de första tillfällena då han fick uppskattning för ett skrivande som han fortfarande såg som ett medel för att kunna skådespela.
Anekdoten beskriver en konkret övergång mellan två aktiviteter. Behovet av en scen tvingar en att fundera över vad en person kan göra framför någon annan, vad personen vill uppnå och vilka ord som gör avsikten synlig. Texten blir inte längre bara något man beundrar utifrån: den måste bära upp ett beteende. När man provar den med en annan skådespelare får man ett svar som kan bekräfta eller förändra det man föreställt sig under skrivandet.
Den visar också skillnaden mellan minne och ordagrann återgivning. Att minnas innebörden av ett samtal innebär inte att man minns orden. När man återskapar det kan nya pauser, resonemang eller bilder tillkomma. Det biografiskt intressanta här är att Tarantino började se den skillnaden som en kreativ möjlighet. Det gör inte den ihågkomna versionen till en autentisk Chayefsky-text och innebär inte heller att de tillagda replikerna kan tillskrivas honom.
De monologerna och skådespelarproven hör till den miljön, även om en lektion inte är detsamma som en professionell audition. Under en övning finns utrymme att pröva sig fram och få kommentarer; vid en jobbansökan är spelrummet och målet annorlunda. Båda situationerna kan använda samma text och ändå ge olika erfarenheter. Att skilja dem åt gör att man inte beskriver varje övad scen som en missad chans till anställning.
En påhittad merit och ett verkligt framträdande
I december 1992 erkände Tarantino för Sheila Johnston i The Independent att han hade lagt till en falsk merit i sitt cv: Jean-Luc Godards King Lear. Han förklarade att han hade sett filmen och antagit att få skulle kunna kontrollera om han medverkat. Anekdoten bör återges som en erkänd osanning, inte upprepas som om den bevisade ett verkligt samarbete med Godard. Eftersom uppgiften förekom i biografiskt material behöver den uttryckligen redas ut.
Samma intervju nämner ett verkligt framträdande: han spelade en Elvis-imitatör i Pantertanter. Tv-rollen var liten och innebär inte att han var en del av seriens huvudrollsinnehav. Det intressanta är att han försökte ta sig in i yrket via de vägar som stod öppna för en ny skådespelare, innan han hade en egen karriär som manusförfattare och regissör.
Kontrasten mellan de två meriterna gör det möjligt att skilja ambition från erfarenhet. En iögonfallande rad i ett cv kunde ge sken av en karriär som ännu inte fanns; en kort roll motsvarade, även om den var mindre prestigefylld, ett faktiskt utfört arbete. Den senare berömmelsen gör inte i efterhand det första påståendet sant. En noggrann biografi behåller händelsen eftersom den förklarar hur han presenterade sig, utan att använda den för att artificiellt blåsa upp hans filmografi.
Hans intresse för regi kräver inte heller att skådespeleriet beskrivs som ett definitivt misslyckande. Lektionerna, skrivövningarna och de små rollerna hör till en process där hans prioriteringar förändrades. Han ville medverka i filmer, men började inse att han ville organisera helheten. Erfarenheten framför kameran fortsatte under olika skeden av hans karriär. Det som förändrades var tyngdpunkten i hans yrkesprojekt, inte att det skulle finnas en absolut gräns mellan skådespeleri, skrivande och regi.
Fortsätt till Tarantinos ursprung och utbildning.
Visa alla artiklar i Tarantinos rötter: skådespeleri, videobutik och de första filminspelningarna
