Tarantinos rötter: skådespeleri, videobutik och de första filminspelningarna

Tarantinos rötter: skådespeleri, videobutik och de första filminspelningarna

Quentin Tarantinos rötter förenar åskådarens nyfikenhet med lärandet av ett hantverk. När man ser en film kan man minnas ett ansikte, en scen eller ett sätt att berätta; att förbereda sig för att agera innebär att ta reda på vad en rollfigur vill och hur den reagerar på andra. Att ge sig i kast med en filminspelning medför ytterligare svårigheter: att ha tillgång till en kamera, samordna deltagarna och se till att det inspelade materialet hänger ihop. Det är erfarenheter som kräver olika slags uppmärksamhet.

Under hans utbildningsår låg de här aktiviteterna nära varandra. Lektionerna gav honom kurskamrater och tillfällen att arbeta med scener; jobbet i en videobutik gav honom daglig kontakt med filmer och filmintresserade; de första försöken att filma gjorde det möjligt att pröva idéer med begränsade resurser. Varje miljö gav en konkret erfarenhet, men förklarar inte ensam hela hans senare filmskapande.

Tarantinos berättelser och vittnesmål från dem som arbetade med honom gör det möjligt att följa processen ur flera perspektiv. Skådespelarutbildningen, samtalen om filmer och samarbetet kring filminspelning hjälper oss att förstå hur han gradvis tog på sig ansvar innan han gav sig in på professionellt långfilmsarbete.

Tiden före hans första premiärer rymmer flera aktiviteter som pågick parallellt. Att arbeta för att få inkomster, förbereda en scen att spela och skriva ett manus kunde ta upp olika delar av samma period. Han lärde sig genom dessa praktiska erfarenheter och genom möten som ledde till gemensamma projekt.

Kalifornien, biograferna och skådespelarkurserna

I sitt porträtt av Tarantino från oktober 2003 i The New Yorker, placerar Larissa MacFarquhar hans barndom i området kring Manhattan Beach, söder om Los Angeles. Hans kaliforniska rötter hjälper oss att ringa in de platser han senare talar om som åskådare.

I intervjun i Fresh Air den 27 augusti 2009, som finns bevarad i programmets arkiv, mindes Tarantino att han vid tretton eller fjorton års ålder började gå på fler biografer. Han kombinerade Hollywoodpremiärer med exploateringsfilm och europeisk film som han hittade på andra biografer. Hans erfarenheter som biobesökare omfattade alltså olika visningskretsar.

Skådespeleri var ett yrkesmål. I samtalet med Charlie Rose den 26 december 1997 förklarade han att det hade varit hans första väg in i underhållningsbranschen och kärnan i hans studier. Tarantinos skådespelarkurser föregick hans erkännande som regissör. Att repetera en roll kräver att man omvandlar en text till handlingar och reaktioner, en annan sorts övning än att minnas hur någon annan gestaltade den i en film.

I samtalet med Terry Gross i den här intervjun från 2009 mindes han sin tid på en communityteater i Torrance och de senare lektionerna hos James Best. Där lärde han sig att agera framför kameran och fick lära sig filminspelningens vokabulär. I sin berättelse kopplar han den utbildningen till ett växande intresse för regi, i takt med att han ville påverka filmen utöver att själv medverka i den.

Jobb och filmsamtal på Video Archives

Biography berättar att han arbetade som biografvärd på en biograf som visade vuxenfilm och senare på Video Archives tillsammans med Roger Avary. Dessa första filmrelaterade jobben innebar kontakt med biobesökare: på biografen tog han emot publiken och i videobutiken hjälpte han kunder att hyra filmer.

Videobutiken Video Archives var en plats där man kunde prata om vad andra skulle se eller just hade lämnat tillbaka. Sådana samtal väcker mycket konkreta frågor: vilken sorts film någon letar efter, vad de tyckte om en annan film och varför de kanske skulle uppskatta ett annat val. En rekommendation kräver att man omsätter sin egen entusiasm i en förklaring som någon annan förstår. Sådana utbyten kretsar kring filmer som finns att hyra och intressen som kan gå isär.

Att prata om film och att förbereda sig för att göra film innebär olika uppgifter. Att kunna förklara varför en scen fungerar löser inte frågan om hur den ska spelas in med ett eget team. För det måste man välja en plats, förbereda skådespelarna och bestämma vad som ska spelas in. Videobutiken kan ha fört samman människor med gemensamma intressen; de gemensamma projekten krävde att de omvandlade samtalen till arbete.

Erfarenheten av att filma med Craig Hamann

Craig Hamann berättade i en intervju som publicerades av Trainwreck’d Society den 3 februari 2020 att han och Tarantino hade blivit vänner på James Bests skola. Enligt hans berättelse tänkte de ut och gjorde My Best Friend’s Birthday. Hamann beskriver ett gemensamt initiativ och en krävande inlärningsprocess under inspelningen. Hans medverkan hjälper oss att förstå projektet som ett samarbete från början.

Hamann berättade också att de använde en 16 mm Bolex-kamera som de lånade av Fred Olen Ray. Det konkretiserar de materiella förutsättningarna för arbetet: tillgången till utrustning berodde på hjälp från en annan person. En lånad kamera gjorde det möjligt att spela in scenerna, men förberedelserna, skådespeleriet och helheten behövde fortfarande ordnas. Filmandet krävde att de samordnade de uppgifterna i en och samma erfarenhet.

Larissa MacFarquhars porträtt i The New Yorker från oktober 2003 placerar detta filmförsök i mitten av 1980-talet och förklarar att det övergavs. Flera år senare dokumenterar Sundance register regilaboratoriet 1991 och visningen av Reservoir Dogs vid festivalen 1992. Tarantinos professionella karriär tog fart efter en period av manusförfattande och filminspelning som redan hade krävt samarbetspartners.

Skådespelarkurserna blev också en början på att skriva scener. I Fresh Air förklarade Tarantino 2009 att han förberedde material att spela upp på lektionerna och fyllde i de avsnitt han inte kunde minnas ur minnet. Ibland lade han till egen dialog. Det omedelbara behovet var att ha en scen att arbeta med som skådespelare, innan han började se skrivandet som en självständig verksamhet med ett eget värde.

Den övningen visar på ett praktiskt samband mellan skådespeleri och skrivande. En replik måste gå att säga till någon annan, väcka en reaktion och hålla situationen vid liv. När en text spelas upp dyker frågor upp som kan gå obemärkta förbi vid tyst läsning: var en paus behövs, vilken information som går fram och vilken reaktion ett inlägg förbereder. Man lär sig genom att lyssna på materialet i användning. I det här fallet gav en uppgift med anknytning till repetitionen också ett tillfälle att pröva ordens längd och effekt inför andra.