Ett samarbete kan kännas igen på rösten innan man ser ansiktet. Berättarröster, radiosändningar och talade minnen har olika funktioner i de här filmerna.
Samuel L. Jackson medverkar som berättare i Inglourious Basterds, trots att han inte gestaltar någon rollfigur i filmens scener. Quentin Tarantino lånar ut sin röst till berättelsen i The Hateful Eight. Steven Wright spelar K-Billys radiopratare i Reservoir Dogs. De tre exemplen visar skillnaden mellan funktioner som ofta blandas ihop när man talar om berättarröster: att berätta utifrån, att medverka genom ett medium som rollfigurerna lyssnar på och att återge händelser utifrån en personlig erfarenhet.
Skillnaden påverkar rollbesättningen. En skådespelare kan medverka utan att befinna sig på den fysiska plats som kameran visar, och skådespelarens tolkning kan förändra vår uppfattning om allt som syns. Men alla röster utan synlig kropp är inte berättarröster. Ett telefonsamtal tillhör någon som befinner sig i den fiktiva världen, och en reklam kan höras på radion utan att veta någonting alls om handlingen. När man känner igen de här funktionerna undviker man att göra en samling kända röster till en påstådd kontinuitet mellan rollfigurer.
Samuel L. Jackson: en närvaro som strukturerar informationen
I Inglourious Basterds bidrar Jacksons röst med information som går utöver vad rollfigurerna på plats känner till. Förklaringen av hur lättantändlig filmremsa är introducerar en egenskap som blir avgörande för filmens fortsatta handling. Hans ton gör det lätt att ta till sig informationen och förstå varför en samling filmer också kan bli ett konkret redskap. Man behöver inte låta en lärare dyka upp eller hitta på ett förklarande samtal mellan huvudpersonerna.
Valet känns igen för den som känner till Jules eller Ordell, men den igenkänningen gör inte berättaren till någon av dem. Rösten fyller en ny berättarfunktion. Den kan väcka associationer till tidigare rollfigurer som skådespelaren spelat, utan att de för den skull behöver dela biografi eller universum. Samarbetet blir tydligare om man ser det i samband med Samuel L. Jackson och Tarantino, där samma skådespelare intar mycket olika moraliska och dramatiska positioner.
Det finns också en skillnad mellan att veta och att spela huvudrollen. Berättaren förklarar en viktig mekanism, men har inte den känslomässiga huvudrollen som tillhör Shosanna och ersätter inte besluten hos dem som planerar attentatet. Berättarens auktoritet handlar om information. Åskådaren får ett kunskapsövertag gentemot vissa rollfigurer och ser hur det som hen redan förstått närmar sig dem. Guiden till Inglourious Basterds placerar berättarrösten i filmens helhet, utan att förväxla den med att Jackson syns i bild.
Tarantino och berättelsen som går tillbaka i tiden
I The Hateful Eight visar regissörens egen medverkan på ytterligare en möjlighet: berättelsen kan göra en paus i händelseförloppet, återvända till ett ögonblick och avslöja en handling som tidigare undgått vår uppmärksamhet. Rösten förändrar fördelningen av kunskap. Den visar att en situation som verkade vara gemensam för alla innehöll en hemlig handling. Förändringen beror inte på att en rollfigur har bestämt sig för att bekänna något inför kameran.
Det förfarandet påverkar vårt förtroende. Fram till dess kunde vi tro att vi visste vad som hade hänt i rummet bara genom att se det. Berättandet visar att bildurvalet också kan dölja saker. Berättaren styr i vilken ordning vi får tillgång till händelserna, även om platsen förblir nästan oförändrad. Regissörens bekantskap med sin publik skapar en särskild närhet, men det dramatiska greppet är begripligt även för den som inte känner igen hans röst.
Det är viktigt att skilja skådespelarens identitet från berättarens auktoritet. Att Tarantino talar gör inte händelserna dokumentära och innebär inte att rollfigurernas utsagor blir hans åsikter. Det är ett inslag i en konstruerad fiktion. Den här strukturen utvecklas i guiden till The Hateful Eight, medan den allvetande berättaren och berättarrösten gör det möjligt att jämföra effekterna med andra berättelser som begränsar eller utökar det vi kan veta.
Steven Wright och radion som fortsätter att fungera
Steven Wrights medverkan i Reservoir Dogs skapar en annan sorts distans. K-Billy är en radiostation som ingår i rollfigurernas omgivning. Radioprataren har en lugn och torr stil, som passar ett radioprogram som fortsätter oberoende av tragedin på lagret. Radion blir inte högtidlig bara för att huvudpersonerna är i fara. Den vardagliga likgiltigheten är en viktig del av ljudupplevelsen.
Wright bidrar inte bara med en text, utan också med ett sätt att tala som känns igen på tempot och den monotona tonen. Kontrasten mot männens upprördhet vidgar scenen: det finns en värld utanför där någon presenterar låtar, någon annan arbetar och någon kör bil, medan en extrem situation utspelar sig här. Vi hör inte en berättare avslöja våldets yttersta innebörd. Vi hör en sändning som kan fortsätta som vanligt utan att känna till det som händer.
Man bör inte heller påstå att Wright spelar alla radiopratare i filmografin. Röster i radio, tv och reklam måste tillskrivas den enskilda filmen. Att de fyller liknande funktioner bevisar inte att de har samma röstskådespelare. Genom att noggrant läsa eftertexterna och uppmärksamma lyssnarsituationen kan man uppskatta de här samarbetena utan att sudda ut skillnaderna: Jackson bidrar med kunskap, Tarantino omstrukturerar berättelsen och Wright skapar en ljudmässig kontinuitet i en värld som är upptagen med annat.
Läs mer: återkommande skådespelare hos Tarantino.
Visa alla artiklar i Skådespelare som återkommer hos Tarantino och hur deras roller förändras
