Den stora flykten, Den gode, den onde, den fule och Det vilda gänget erbjuder tre vägar in i sextiotalets filmvärld som Tarantino har lyft fram. Urvalet samlar kollektivt äventyr och western, med uttalanden satta i sitt sammanhang och utan att presentera dem som en ranking av hela årtiondet.
Den stora flykten: ett projekt som behöver många ansikten
Den stora flykten från 1963 och Den gode, den onde, den fule från 1966 fanns med i Tarantinos urval för Sight and Sound 2012. Det är tydliga val inom en specifik omröstning. Deras närvaro gör det möjligt att rekommendera dem som en del av hans filmintresse, även om listan inte innehåller någon längre förklaring till varje val.
John Sturges film gör en flykt till ett kollektivt arbete. Intresset hänger inte enbart på om någon kommer att lyckas ta sig ut. Material måste införskaffas, uppgifter fördelas, framsteg döljas och samordningen mellan olika människor upprätthållas. Planen ger tittaren en struktur att förstå och följa.
Ensemblen bidrar till den tydligheten. Rollfigurerna har funktioner, temperament och förmågor som gör att man känner igen dem i den stora gruppen. En stjärna som Steve McQueen har en särpräglad närvaro, men äventyret behöver också dem som tillverkar, gräver, håller vakt eller ordnar dokument. Filmen synliggör arbetet som krävs för en spektakulär handling.
Upprepade rutiner skapar igenkänning. Tittaren lär känna platser och hinder, så att en liten förändring kan få betydelse. Den förberedelsen gör att spänningen kan öka utan att reglerna behöver förklaras på nytt i varje scen. Det som tidigare var en vardaglig syssla blir brådskande när tidsmarginalen försvinner.
Som kritisk läsning erbjuder Den stora flykten en form av folklig underhållning som värdesätter gemenskap och organisation. Dess dragningskraft kräver inte ett entydigt triumferande slut. Äventyret kan väcka entusiasm och samtidigt lämna efter sig en känsla av förlust – en kombination som hindrar det från att reduceras till en rad bedrifter utan kostnad.
Den gode, den onde, den fule: tre intressen mitt i kriget
Sergio Leones film placerar en jakt på pengar mitt under det amerikanska inbördeskriget. Huvudpersonerna rör sig genom en kollektiv konflikt utan att bli dess heroiska företrädare. Deras omedelbara behov kan verka obetydliga jämfört med förödelsen de möter, men fortsätter ändå att styra deras beslut.
Kontrasten mellan olika skalor är en av filmens styrkor. Ett vidsträckt landskap eller en folkmassa ger vika för ett ansikte som betraktas med extrem noggrannhet. Filmen kan få en blick att betyda lika mycket som en fysisk förflyttning. Tittaren lär sig att vänta och läsa av små tecken innan ett skott avlossas.
Förhållandet mellan de tre männen gör att allianserna aldrig blir helt stabila. Samarbete kan vara en tillfällig nödvändighet, inte ett bevis på vänskap. Humorn uppstår ofta ur det irriterande beroendet: någon måste hålla samma person vid liv som han helst skulle vilja bli av med.
Morricones musik förstärker den ceremoniella prägeln i vissa ögonblick utan att ta bort det konkreta. Här finns trötta kroppar, hunger, damm och girighet. Samspelet mellan det storslagna och det eländiga låter westernfilmen fungera både som underhållning och som en omprövning av den fläckfria hjältebilden.
Att filmen finns med i Tarantinos omröstning innebär inte att all europeisk film från sextiotalet blir ett enda inflytande. Leone representerar en särskild tradition och ett igenkännbart sätt att arbeta med genren. För att skapa en fullständig karta över kontinenten behövs andra val och uttalanden, inte en automatisk utvidgning av den här entusiasmen.
Det vilda gänget och slutet på ett sätt att leva
Sam Peckinpahs Det vilda gänget hade premiär 1969. Tarantino nämnde den i Jimmy Kimmel Live i oktober 2022 när han talade om filmer med en nästan obestridlig kraft, även om han medgav att den tekniskt sett inte var perfekt. Berömmet hör till det uttalandet och ska inte förväxlas med en särskild omröstning om sextiotalets bästa westernfilmer.
Filmen flyttar fokus till ett åldrande gäng som försöker överleva med regler som inte längre verkar räcka till. Lojaliteten har fortfarande sin dragningskraft, men samsas med opportunism och brutalitet. Publiken kan intressera sig för männen utan att förväntas godkänna allt de gör.
Våldet gör stridens förlopp fragmenterat och smärtsamt påtagligt. Kombinationen av tempo och perspektiv gör att handlingen inte går att betrakta som ett enkelt, rent utbyte mellan två sidor. Skådespelet kan fascinera samtidigt som det visar förstörelsen som fascinationen rymmer.
En jämförelse mellan de tre titlarna gör det möjligt att följa en förändring utan att låtsas att årtiondet utvecklades linjärt. Den stora flykten organiserar ett gemensamt projekt; Leone gör allianserna instabila; Peckinpah betraktar ett gäng vars kod närmar sig en gräns. Det handlar om skillnader mellan enskilda filmer, inte om obligatoriska stadier som all film måste ha genomgått.
Verken väcker också frågor som fortsätter i sjuttiotalsfilmer som Tarantino beundrar: vad det kostar att överleva, hur mycket man kan lita på en grupp och vad som händer när en hjältefigur inte längre passar in i sin värld. Titlarna behåller sin särart just för att de besvarar frågorna på olika sätt.
Se urvalet av filmer som Tarantino rekommenderar.
Visa alla artiklar i Filmer som Tarantino rekommenderar: källor och urval
